RA Ne GUBBE 0 EA ADR ON I som blifvit gjord i den nu föredragna motionen, afser ju ingenting annat än att Sverge, icke isoleradt och på egen hand, utan i förening med andra för traktatens helgd nitvälskande makter, måtte på diplomatisk väg söka bereda en djupt förorättad nation återvinnandet af de frioch ättigheter, som blifvit densamma högtidligt tillförsäkrade på samma gång de gjordes till sin nuvarande herrskares undersater. Den röst i Europas rådslag, som Sverge på ärans under sin nuvarande dynastis stamfader förvärfvat, må väl ej, när nu ett tillfälle erbjuder sig att göra den gällande, anses försuten i en tid då hans värdiga ättling här för spiran på ett sätt, som tillvunnit honom nationens tacksamhet och Europas aktning. Det försla tionären här framlagt är, jag vågar påstå det, ett genljud af hela landets opinion, en röst ur svenska folkets hjerta; och då jag velat äfven med min ringa stämma understödja detsamma, och bland eder m. h. bland Sverges ridersmän uttala mina varmaste önskningar för ett i ordets sannaste bemärkelse ridde-ligt folk, så har det skett för att derigenom fullgöra min pligt som ledamot af detta hus, som vän af mitt land och mitt folk. Jag öfverlemnar nu ordet åt andra talare, hvilka nog förmå bättre uttrycka, men säkert icke klarare uppfatta, icke djupare känna Sverges förbindelse emot denna Niobe bland nationerna, emot Polens ädla, olyckliga folk. Frih. Raab uppträdde med tvekan, då det skedde i en riktning motsatt den i hvilken den förste aktade talaren yttrat sig. Men, då dennes omdöme kunde tynga destomeri vågskålen inom ekonomiutskottet, som han förut utgått från en åsigt, stridande mot den han nu förfäktade af undfallenhet för vår östra granne — det vore nem ligen kärdt att herr grefven förr skarpt klandrat 1812 års politik — ansåg talaren lämpligt att flera ledamöter uttalade sin mening. Om här vore fråga om en krigsförklaring, skulle friherren också råda till varsamhet, men då motionären ingenting annat begärt, än att rikets ständer skulle hos K. M:ts regering göra framställning om, att K. M:ts regering på diplomatisk väg ville till Polens fördel samverka med de öfriga makter som garauterat wienertraktaten, och hvilka, om man får tro telegrammer i den officiella tidningen, redan gjort meddelanden å vår regering — kunde talaren för sin del ej tro annat än att ett sådant uttalande vore på sin plats. ! Talaren föreställde sig att det intresse, som i öfverallt ilandet försports för det lidande polska olket, skulle vara varmast på detta rum, bland ättlingarne af de frejdade män, som kämpat och blödt på Polens jord under Gustaf Adolf, Carl X och Carl XII. Han föreställde sig äfven att vår regering skulle dela dessa känslor, och hoppades derföre att det skulle vara viälkommet för densamma att få ett stöd uti rikets ständers uttalade opinion. Då för tre år sedan ett annat folk stridde för sin frihet, hade Sverges regering med nöje erfarit fo.kombudens! ympatier för detta folk och sjelf bLefrämjat en: lycklig lösning af italienska frågan. Han hop: pades att detsamma skulle inträ nu, då frågan vore om det mångfaldigt olyckligare Polen, I hvars frälsning borde ligga oss än närmare om hjertat. Yrkade att utskottet måtte bifalla motionen. Grelve Handerström, Ingen kan vara mera; villig än jag att erkänna representantens rätt ; att yitra sin tenka, att framställa sina önsk I ningar samt att få dem af rikets ständer: pröfvade; och uti denna, som jag tror, jå vår statsförfatinings anda grundade öfvertygelse är det som jag för min del hemtar anledning att icke motsätta mig att den af hr friherre Staöl von Holstein väckta motion må till vederbörligt u:skotts behandling öfverlemnas. Jag anhåller likväl att, då remissen af ridderskapet och adeln beviljas, få beledsaga den med några anmärkningar, dels af allmännare beskaffenhet, d !s närmare rörande j den egärskilda fråga som här blifvit bragt å! bane. Ju vidsträcktare den rättiget är, hvilken grundlagen åt den enskilde representanten örvarat, att bringa snart sagdt hvarje upptänkligt föremål under rikets ständers pröfning, — ju omätligare det fält således är, som för dess verksamhet är öppnadt, desto mera synes det åligga hovom satt moget betänka de ärenden hvilka han sålunda öfverlemnar till allmän behandling; att öfverväga det inflytande de på fäderneslandets angelägenheter kunna utöfva; att göra sig väl underrättad om den fråga hvilken han uppkastar, och att öfvertyga sig om att de uppgifier, hvilka han lemnar, äro grundade på fullkomligt. tillförlitliga och sannivgeenliga underrättelser. riktigheten af denna grundsats, i sin; na tillämplighet, icke torde kunna jafer den, 1 ännu högre grad, kunna tat va gas i anspråk med afseende ä de frågor, som röra rikets förhållande til främmande makter: frågor, hvilka, — en hvar torde er känna det, — alltid äro af synnerligen grann: laga beskaffenhet, Det är icke min afsigt att dermed vilja bafva sagt, det rikets stän-! der böra afhålla sig från hvarje yttrande rörande den utrikes politiken, — tvärtom kan för ingen det intresse som häråt egnas vara mera tfägnande än för den, som at Ks M:t i har sig anförtrodt det ansvarsfulla kall, att i dessa frågor föra fäderneslandets talan. : Att han :f rikets ständers — även af den!! enskilde representantens — yttrade åsigter och omdömen kan draga nytta och hemtai stöd för sitt handlingssätt, ligger för öppen: dag; men lika tydligt torde också vara, att dessa icke kunna vara hans enda och ute-;: slutande ledstjerna. Det är långt lättare, mine herrar, att uttala allmänna satser och: önskningar, än att åt dessa, — äfven om de: äro iullt riktiga och befogade, — med fä-j: derneslandets väl till ständigt ögonmärke, i! alltid kunna bereda eni hvarje afseende nyt1 tig och tillfredsställande tillämpning. Utan ,s att underskalta värdet af de upplysningar I och uppgifter, som stå till den enskilde re1 presentantens förfogande, kan dock inträffa, ! alt K. M:ts regering är i besittning af an-l dra, någon gång deremot stridande, hvilka, !! om ätven de stundom äro af egenskap att;under pågående underhandlingar icke offeut1 igen kunna åberopas, likväl kunna ega den!e vigt, att de ovilkorligen böra tjena till rät-l je nöre för de; politik, som bör och måste; . 1 Ehuru så!edes, som jag nyss hade äran!e yttra, tillvaron af ett lifligt intresse från re16 presentationens sida, i hvad rörer rikes för1 hållanden till främmande mekter, icke kanj: ör regeringen vara annat än glädjande, trorl jag likväl att detta icke bör gå så långt, i! stt det initiativ, som grundlagen omisskän.1l neligen, med afseende ä dessa frågor, åt K.Ji :t förvarar, skulle äfventyras. dag ansert t vara min oeftervgidiga plgt att upprätt je sålla Celta mitiatil, och jag gör det så myse-l: set villigsre, som jag är fullt och fast öf-1j