Den debatt, som man hade väntat på riddarhuset med anledning af friherre Staöl v. Holsteins motion rörande polska frågan, antog långt smärre dimensioner och blef af betydligt mindre intresse än man hade föreställt sig. Helt oförmodadt utlystes neml. ett extra plenum till i går afton, om hvilket många af dem, som ärnat yttra sig i ämnet, blefvo i okunnighet, under det andra först i sista ögonblicket erforo, att, denna sak redan nu skulle bringas å bane. Åtskilliga talare uppträdde dock, hvilka med värma förfäktade de åsigter som uttalats i motionen, nemligen utom motionären sjelf, hr P. R. Tersmeden, friberre A. C. Raab och hr v. Qvanicn. Å andra sidan uppträdde grefve C. H. Anckarsvärd på ett sätt, som återigen synes bära ett vittne derom, att den gamle mannen, som redan för ett tiotal af år sedan formligen tog farväl af det politiska lifvet, numera känner ea förunderlig böjelse att handla och yttra sig i en anda, fullkomligt stridande mot den, hvaraf man ansett honom lifvad under hans föregående poritiska lif. Grefve Anckarsvärd yttrade sig på ett sådant sätt, att hans ord måste finna det lifligasie bifall — hos den ryska diplomatien, 20m näppeligen skulle Kunna gå läogre i sina yrkenden i fråga om Polens rätt och ställniog. Polens inkorporerande i Ryssland är en fait accompli, deh dermed nog; Rysslands våldshandlingar i detta hänseende ha omskapat den europeiska statsrätten, och dess emot denna statsrätt utfärdade Sorganiska statutX har trettioårig häfd för sig, och derföre är det icke värdt att säga någonting deremot, allraminst för en så liten stat som Sverge, hvars uttalanden i denna riktning skulle kunna be: traktas såsom vanmäktiga och derigenom löjliga. Det är i sanning någonting underligt att inom vårt eget land så ofta höra predikas sjelfföraktets läror och att till och med af gamia riddersmän höra dessa temligen utnötta fraser om vår fullständiga vanmakt, midt under det Europa visar sig hysa en annan tanke, under det man med den allra-. största uppmärksamhet och aktning mottager alla yttringar af en stegrad nationalkänsla i vårt land, och då nationen sjelf visar det ena draget efter det andra, vittnande om verkligt ridderliga tänkesätt. H. Exe. utrikesministerns yttrande var, såsom man Jätt kunde vänta, mycket försigtigt; då man känner den dipismatiska skola grefve Manderström tillhör, kunde ingen gerna vänta, att han skulle se 0tionen med nöje. Vi skola måhända en annan dag upptaga hans yttranden till närmare skärskådande. Vi anmärka nu blott, att or regeringen verkligen, såsom de sed: naste tfolegrammerna antydt, är sinnad att samverka med England och Frankrike, så borde det vara henne kärkommet at uti FT ONT Er örn Wat AT PDA