BEorgareständet. Konstitutionsutskottets memorial nris 8 och 9 innehållande, med anledning af en af hr Witt väckt motion, förslag till ändring af 1812 mom. samt 4 5 11 mom. trycktrihetsförordningen, i den syftning att ingen anmälan hos justitiestatsministern skulle behöfva ega rum för iättighet att föryttra tryckta skrifter, -biföllas efter en kort wisiussion, under hvilken hr Ålander yrkade afslag men hrr Witt och Levån bifall till betänkandet. Ekvnomiutskottets betänkande n:o 93, tillstyrkande en skrifvelse till K. M:t med anhållan om revision af nu gällande landshöfdinge-instruktion, föranledde en stunds diskussion. Hr Isberg ansåg ej den öfverklagada S:n, eller den om rättighet för landshöfding att för visad vanvördnad och olydnad kunna suspendera landssekreterare och !andskamrerare, gifva anledning till en begäran om revision af hela instruktionen. Hr Cygnaus hade ej erfarit några olägenheter af den gällande förordningen. Hr Lalterstedt trodde det tillhöra det parlamentariska styrelsesättet, eller ministerstyrelsen, att åtminstone de administrativa embetsmännen äro amovibla. Landshöfdingen har penningeansvar för dessa tjestemän. Obilligt således att han ej skulle kunna. om anledning iörefinnes, suspendera dem. Samtlige dessa talare yrkade afslag å betänkandet. Bifall till betänkandet åter förordades af hrr Bovin, Beronins, Loven, Hjerta, Ekhelm och Ljungberg, som framhöllo hurusom just dessa tjenstemäns sjelfständighet är en k ntroll på chefen samt att folkfriheten har ett af sina förnämsta stöd i embetsmännens oafsiättlighet. Den närvarande stadgan står föga i öfverensstämmelse med det konstitutionella statsskicket. Hr Henschen uttalade till och med den åsigten att bättre hade varit, om man stadat, att dessa embetsmän, hos hvilka man kunde örutsätta kunskaper och erfarenhet egde rätt att suspendera en oskicklig chef. För att utskottet emellertid skulle blifva i tillfäle att närmare bestämma hvilka sS af nämnde instruktion som behöfde revideras, yrkade sistnämnde talare återremiss. Band dem som yrkade afslag befann sig ock hr Trägårdh R. Voteringen uttöll med 23 ja mot 29 nej, som voro för återremiss (till en del endast för att få ändring i vissa paragrafer) och blef betänkandet derigenom sålunda bifallet. Derefter företogs till behandling samma utskotts betänkande n:r 94, tillstyrkande, i anledning af inom alla fyra riksstånden väckta motioner, att Carolinska institutet måtte medgifvas räft att anställa såväl medicine kandidatexamen som ock så kallad medicine licentiat examen. Betänkandet gaf anledning till en lång diskussion, hvilken öppnades af år Alander, som yrkade afslag en grund att förslagets genomförande skulle komma att draga den medicinska undervisningen från universiteterna. Som begreppet af ett universitet emellertid just innefattar att alla vetenskaper der skola vara representerade, så kunde tal. ej gilla ett sådant förfarande. Trodde för öfrigt att de enda länder som hade sådana fristående fakulteter, nemligen Ryssland och Frankrike, ej gåfve ett -efterföljansvärdt exempel. Ansåg dessutom opinionen i denna sak för ingen del så klar och bestämd, som man föregifvit, åtminstone ej i Skara. Afslag yrkades likaledes af hr Henschen, som närmare utvecklade det af den förre tal. antydda universitetsbegreppet och hurusom till detsamma nödvändigt skulle höra att medicinska undervisningen vid universitetet fastbundes. För öfrigt trodde tal. att den medicinska undervisningen skulle genom detta förslag fa en alltför praktisk riktning och det sannt vetenskapliga komma att ligga under. Vore derföre öfvertygad om nödvändigheten af att den teoretiska delen af den medicinska undervisningen meddelades på ett ställe, der, som i Upsala, den vetenskapliga. andan vore allmän, något som bevisades bland annat deraf att examenspensa och examensbetyg derstädes vore föremål för samtal i alla kretsar. Den som dock längst och mest argumenterade mot utskottets förslag var hr Sundvallsson, som under ett föredrag, hvilket räckte 1., timme, med prof. Glas? brochyr i hand och förmedelst uppläsande af hela sidor ur densamma sökte vederlägga hvad utskottet anfört såsom skäl för sitt förslag. De anmärkningar hr Sundvallsson gjorde voro hufvudsakligen följande: Oriktigt vore, att institutet någonsin haft rätt att anställa någon slags examen, motsvarande med. kandidatexamen Osanniog vore hvad utskottet säger om den partiskhet mot institutets elever, som vid tillsättande af tjenster egt rum; oriktiga vore likaledes utsk atte s påståenden, att institutet hade större lärarekrafter och större materiella resurser än universiteten, att rättighet att under visa, utan rättighet att examinera, vore en illusorisk rättighet m m. — allt bevisadt medelst citater ur ofvannämnde brochyr, som hr Sundvallsson kallade en opartisk auktoritet. På dessa ovan anförda skäl, samt på de skäl som dertill finnas intagna i Upsala: konsistorii utlåtande öfver medicinska komiteåns förslag yrkade tal. afslag å betänkandet. Hr Sundvallsson, som började med den förklaringen, att han alls icke uppträdde för något lokal-intresse, utan betraktade saken ur en allmän-giltig synpunkt; slutade med att förklara, att han hemtade ett ytterligare skäl till afslag derifrån att utskottet genom detta förslag blott arbetat ett lokalintresse, det Stock holmska, i händerna. Mot dessa talare och till försvar för betänkandet uppträdde hrr Berggren, Beronius, Isberg, Ljungberg, Björek och Ekhohn. Samtliga dessa talare uttryckte sig i allmänhet garska kort, anförande hurusom de trodde ämnet vara genom pressen från så många sidor skärskådadt simt så fullkomligen utageradt att derom nu insenting nytt kunde sägas. Dessutom vore helt säkerligen opinionen i frågan tillräckligt stadsad. Att det emellertid ej gerna kunde bli fråsa om att muntigen besvara en, af en vetenkapsman skrifven. brochyr betonades särskildt f hr Bjrck Densamma hade längesedan af anIra ströskrifter i samma fråga blifvit vederlagd, huru det ej gerna kunde falla någon in att i tån::et uppläsa dem. Man framhöll den orättrisa med hvilken institutet blifvit behansladt geom sista kongl. förordningen, tvärtemot andeneningen i rikets ständers skrifvelse af år 1857. Man måste tillse att de stora anslag med hvika nstitutet blifvit hugnadt, samt de stora lärarerafter med hvilka detsamma blifvit utrustadt, plifva rätt använda. Och att begagna sig afen undervisning, som ej har sitt mål i en examen, orde ej falla många in i vårt folkfattiga Svere. En uppkommande täflan mellan en mediinsk skola vid institutet och de medicinska faulteterna vid universiteten skulle nödvändigt ända till vetenskapens fromma och densammas tveckling. Skulle ock den medicinska underisningen vid institutet taga en alltför praktisk iktning, så vore dermed ingen skada szedd; ty som en af talarne, sjelf läkare, anförde — an kan ej vara god praktiker, utan att ock ara ganska mycket hemma i teorien; men man an nämnas såsom till och med en stor teoretier, utan att derföre vara det ringaste prakti er, och vid utöfvandet af läkarekonsten vore ock praktiken det förnämsta. Vid anstäld votering bifölls betänkandet med 3 röster mot 10, som voro för afslag. Svändet åtskiljdes kl. ?4,3 e. m. am me nt OD 6 GÅRDAGENS AFTONPLENUM. Borgareståndet, ma IJIAå oe KM oC