BTOCKHOLM der 12 Mars. Eonstitutionsutskottets omdöme om det kungliga representationsförslaget. Vi omnämnde i går, att konstitutionsutskottets betänkande rörande representationsförslaget nu inkommit till ständerna. Efter en längre historik om de föregående sräf. vandena för denna reform — hviiken historik vi till följd af bristande utrymme först en annan dag kunna meddela — yttrar sig utskottet på följande sätt: Denva sammanställning af fakta och data visar tillfyllest, att den nationalrepresentation, som stadgades år 1809, visserligen haft tillräcklig motståndskraft att förekomma mindre välbetänkta förändringar af densamma, men tillika röjt alltför mycken, då det gällt att tillfredsställa anspråk, hvilkas rättmätighet den slutligen sjelf erkänt. Det kan nemligen icke antagas, att de eamhällsklasser, hvilka vid ofvaouppgifna tider fått sig representationsrätt tillerkänd, först då gjort sig deraf förtjenta, likasom det ej torde kunna förnekas, att ännu finnas talrika klasser, som, ehura fullt kompetente till denna rätts utöfvunde, dock deraf äro i saknad. En nationalrepresentation, som så lunda dels sednare än vederbort, dels alldeles icke gjort rättvisa åt fullgiltiga anspråk på ernåendet af den vigtigaste bland medborgerliga rättigheter, lärer svårligen kunna anses hafva på ett tillfredsställande sätt inverkat på utvecklingen af vårt samhällsskick, och de ofta förnyade försöken till denna representations ombildande antyda tillräckhgen, att dess bibehållande icke haft sin grund i en öfvervägande belåten het med dess tillvaro, utan i svårigheten att förena sig om en ny. Det är här ofvan visadt, att sjelfva stiftarne af våra nu gällande grundlagar uitaJat sig med mycken bestämdhet emot ståndsinrättningen, hvilken de sålunda betraktat såsom endast tillfällig, ehuru de tillika gjort full rättvisa åt dess förtjenster. Dessa böra också ej af någon, som egnat en närmare uppmärksamhet åt utveckligen af våra sambällsförhållanden, förnekas eller förgätas. Det torde för otvifvelaktigt få anses, att stånden hos oss i äldre tider vid flera tillfällen utgjort ett kraftigt skydd mot både inhemskt och utländskt förtryck, samt äfven i sednare i sin mån bidragit att hålla vär statsbyggnad orubbad af de stormar, som skakat de flesta andra europeiska samhällen. Med erkännande af dessa förtjenster och tillika att äfven med ståndsinrättningen, om också ej i följd af densamma, ganska vigtiga förbättringar åstadkommits så väl i lagstifthingsväg eom inom de flesta grenar af förvaltniogen, kun man likväl numera ej tillerkänna denna inrättning den för alllagstiftning likvät så väsentliga egenskapen af att vara tidsenlig. Stånden, som, då de AN representerade alla de större samhällsklasserna och gåfvo åt hvardera ett kraftigt skydd mot ingrepp af någon eller några bland de öfriga, hatva förlorat denna allmänlighet, sedan nya talrika samhäillsklasser uppkommit, med samma befogenhet, utan att likväl hafva kommit i åtojutande af samma rättigheter. Likaså har behofvet af skydd åt särskilda samhällsklasger försvunnit i samma mån som en mera allmänt spridd bildning, i förening med en mångfaldigare utveckling af samhällsorganismeas särskilda delar, utjemnat klassskilnaderna, spridt ett klarare ljus öfver allas rättigheter och tydligare visat att särskilda delars förkofran på andra delars bekostnad är oförenlig med det helas väl, samt att följaktligen detta ej kan varaktigt beredas annorlurda än genom alia delar nes samverkan för ett gemensamt mål. För att vara tidsenligt, måste således hvarje försök att konstruera en folkrepresentation gå ut på att befordra en sådan samverkan, och icke längre hufvudsakligen afse att genom noga afvägda motvigter hålla det hela upprätt. Denna grundsats har i sednare tider blifvit mer och mer allmäat erkänd, ehuru ran allt för ofta misstagit sig om sättet, och problemet svårligen kan anses hittills hafva någorstädes blifvit på ett fullt tillfredsställande sätt löst. Omisskänligen måste dock bibehållandet eller tillskapandet af särskilda stånd eller klasser för utötvandet af vården om samhällets allinänna angelägenheter stå i strid mot denna af tidsandan fordrade riktning, då klassväsendet i sig sjelft innebär en syftning att företrädesvis se klassens särskilda intressen till godo, och således de målsmän, klassen väljer, kunna i följd af detta val fiona sig pligtige att i första rTummet söka befordra klassens fördelar och först i det andra det allmännas. En sådan åsigt:af ståndsoch klassväsendet, eller i allmänhet ett.ogillande deraf, har äfven hos oss blifvit, så inom som utom representationen, allt oftare uttalad. i det föregående är visadt att de. förslag, som blifvit framställda tll en på ståndseller klassval grundad ombildning; af representationen, i de flesta fall icke ens blifvit hvilande till slutlig behandling vid en följande riksdag, och riksståndens protokoller vittna, att de befänkligheter, som uttalats mot antagande af de på principen af samfälda val byggda förslagen, härrört mindre från öfvertygelsen om ståndseller klassvals företräden, än från förslagens beskaffenhet i öfrigt, äfvensom att det rikestånd som antagit det sednast hvilande fö:slazet,!tj BAESOR NADEN ÄT Fr R ANV GRs ön KA MA go SK En pr RR AS NER PÄMTA Rn IS OM ÅH mA mm MM ÅH AM by Je 4 RR AA