Den tysta skolan ikommunalärender. Till Redaktionen af Aftonbladet! Under valstrider framträda karakterernas olika skaplynne. De nu förestående kommnunalvalen hafva ej saknat sina anmärkningsvärda episoder för den uppmärksamme betraktaren. Frågan är också af stor betydelse, ty den gäller huruvida hufvudstaden skall 1å en representation, som uttrycker dess invånares samfälda opinion och ej blott några 1å magtegandes bland de hittills privilegierade klasserna. Ej underligt om de respektive och respektable femtio äldste sökt att bilda den skola i hvilken den yngre generationen skulle få sin daning. De äldste älskade aldrig långa tal, och digestionen led af tankeansträngningar, som således borde undvikas. Men makten, ja den är alltid svår att släppa, och ganska få kunna säga med Cavagnac: jag har nedstigit, ej fallit från magten.? Som emellertid de äldste halft sina kollationer i enskilda hus, anse vi oss icke böra störa deras ljufva drömmar, utan vända våra blickar till det som föregått i det offentliga, eller åtminstone som varit mindre väl beslöjadt. Som man erinrar sig, stod det att äsa i tidningarne alt torsdagen den 4 Mars kl. 4 e. m. upplåtes nedre börstalen för valberättigade att öfverenskomma om förberedelser till valet. Hr Schartau öppnade sammankomsten med en allokution af huf vudsakligt innehåll att man borde i staden inom broarne söka skapa en motvigt mot det aristokratieka och embetemanna-inflytandet — som synnerligast på norr söker göra sig gällande. Deuna förmaning fann den till 200 å 300 personer uppgående församlingen oväntad. De flesta hade naturligtvis ej förr varit ledda af hr Schartau. Emellertid försiggick komitevalet, och då detta icke utföll i eådan anda, att man kunde hoppas på de blitvande valens renhet, så föreslog hr Schartau att komiterade skulle eå tidigt som m t i tidningarne låta införa sin förslog: , och att sedan icke vidare något sammanträde af valmännen skulle ifrågakomra. Detta bifölls. Man anode icke att detta förslag var en finess. Man förstod icke att den hofsamma församlingen var en obehaglig syn för den, som alitid fordrat att man skall förstå och följa hans vinkar. Derföre voro slla ytterligare sammankomster öfverflödiga, ja rent af skadliga. Den utsedda komittn sammanträdde. Dess första åtgärd var att inkalla samtliga suppleanter, juet emedan man önskade erhålla så många upplysninger som möjligt och undvika ända till skenet af kotteri. Vid denna sammankomst delgaf ordföranden en skrifvelse från hr Schartau, deruti han undan: bad sig att ifrågakomma på förslagsiistan, åberopande sin framskridna älder m. m. Hr Schartau tänkte såsom ministern i Strozzi och Martino: 7Ea afskedsonsökan ingifven i rätten tid är säkraste sätet att blilva befordrad.? De komiterade ingingo likvål enhälligt på br Wallenbergs lörslag att på listan upptaga hr Schartau. Denna uppmuntran grundlade hos hr Schartau troligen den förhoppning att noch ist Polen? ete. ete., hvaden khan, som föreslagit alt inga vidare möten borde hållas inom första distriktet, kallade herrer börewän till prof