LANDADE ÄMNEN. Ett underjordiskt bibliotek. Den märkvärdigaste delen af den märkvärdiga Registrar General-byråen i London utgöra utan tvifvel källarhvalfven, hvilka sträcka sig i ofantlig längd icke blott under den ofantliga byggnaden, utan äfven under en stor del af den tillstötande stadsdelen Strand. Dessa jättestora underjordiska rum äro fullkomligt torra och fuktfria, uppvärmas af varmluftrör och och upplysas af gas. Vi hafva sett få föremål i vär hufvudstad. säger tidningen Builder, som äro högtidligare och göra ett djupare intryck än detta stora, de lefvandes och de dödas bibliotek. Hvalfvens perspektiv är af sådan längd, att det vid ändpunkterna synes alldeles försvinna, och väggarne äro försedda med hyllor, fyllda med böcker. Dessa böcker äro dels röda dels gröna och dels svarta. De röda böckerna innehålla förteckningar öfver. födda, böckerna i hoppets färg öfver vigde, och i de sorgliga svarta böckerna införas förteckningarne de döda. I dessa de lefvandes och dödas böcker stå prinsars och bönders, filosofers och varrars, godas och ondas, rikas och fattigas namn vid sidan af hvarandra. Förteckningarne i Registrar General utjemna alla ståndsskillnader och den store hertigens af Wellington död omtalas alldeles på samma sätt som den simple arbetskarlens. I dessa ensliga salar herrskar dödstystnad och det enda som påminner om lifvets oroliga bestyr är ett doft buller, som liksom en aflägsen åska rullar genom de tysta gångarne, när täta rader af vagnar fara genom the Strand. — En hederlig begrafning. Förnågra veckor gsgedan såg man i Köln ett högst ansenligt liktåg, bestående af öfver tusen personer. Man frågade sig sjelf hvem den person kunde vara, som af en så talrik mennisköskara följdes till grafven, Någon uppsatt person kunde det ej gerna vara, ty man såg egentligen blott tarfligt och till och med dåligt klädda personer i processionen. Men å andra sidan måtte det väl ha varit någon utmärkthet, som man ville hedra på detta sätt? Ingalunda. Det var blott en gammal mamsell, som lagt sig ned att dö; men denna mamsell hade fallit på den originella idn att i sitt testamente föreskrifva det hvar och en, som följde henne till det sista hvilorummet, ekulle af hennes sterbhus er-ättas med 10 groschen ( 90 öre). Nyheten om detta ovanliga testamente spridde sig hastigt bland de lägre klasserna, och aldrig har der i staden skådats en större likprocession. Efter begrafningens slut erhöll hvar och en den utlofvade belöningen. — Bidrag tlil Berlins sedehlstoria, En ung, rik köpman från en betydande rhensk handelsstad upplefde nyligen ett äfventyr af eget slag. Han hade kommit till Berlin för att, enligt sin fars önskan, besöka en affärsvän och litra känna dennes dotter, emedan föräldrarne å ömse sidor redan långt förut öfverenskommit om en närmare förbindelse mellan de båda familjerna. Straxt efter sin ankomst aflade den unge mannen sitt besök hos familjen i Berlin, men tyvärr var han ej nog lycklig att få se sin tillkommande brud, emedan hon gått ut. Emellertid gjorde det hjertliga mottagande han rönte, de fördelaktiga omdömen han öfverallt fick höra till svar på sina frågor om den lika vackra som älskvärda och bildade flickan, samt hennes föräldrars lysande förmögenhetsvilkor, att den föreslagna förbindel sen föreföll honom högst önskvärd. Icke förty ville han ännu så länge njuta af sin frihet och genom egen erfarenhet lära känna de nöjen residensstaden hade att bjuda på, hvarföre han redan samma afton besökte Krolls bekanta lokal Snart fann han också i hvimlet af masker en huld skönhet, som genom sitt eleganta sätt samt sin snillrika och lifliga konversation fängslade honom för hela aftonen. Han dansade med henne nästan oafbratet; han vek ej från hennes sida och var så mycket mera förtjust, som hon tycktes dela hans böjelse och alldeles icke afvisade hans hyllning. Uppmuntrad genom hennes vänliga tillmötesgående vågade han under en paus mellan danserna bjuda henne på en liten souper, hvilken bjudning också efter någon stunds motsträfvighet på hans enträgna böner antogs. Champagnen iörhöjde det lyckliga pa rets glada sinnesstämning och förökade ytterligare den redan rådande förtroligheten, men ändå vägrade den hulda obekanta att taga den afundsamma masken från sitt utom all fråga förtju sande ansigte. Detta motstånd retade blott ännu mera den unge mannens nyfikenhet att få lära känna sin vis å vis drag. Han bad och besvor henne länge förgäfves, men slutligen gaf hon vika för hans böner, sedan han på sitt heders ord försäkrat henne att han var främling och att han hvarken kunde eller ville förråda henne. Andtligen föll den sista skrankan, och den lycklige fråssade i anblicken af en verkligen öfverraskande skönhet. Efter en så lyckligt tiilbragt natt återvände den unge mannen till sitt hotell, der han morgonen derpå fann en middagsbjudning från sina nya vänner. Så retände han också funnit sin eröfring på gårdagens bal, var han dock en alltför god son och hade för solida grundsatser för att lemna det egentliga målet för tin