finna, att skilnaden är så oerhördt stor, skulle till och med anse den förra, såsom den der har ett vida större ansvar, ett vida mer ansträngande arbete, förtjent al en större lön än läraren i elementarskolan, åt. minstone när arbetet så fördelas som i det, här åsyftade exemplet. Folkskolelärarens uppgift är, med fåord, vida svårare än lärarens i den lärda skolan. Den sednare för emottaga väl uppfostrade, oftast mera intellektuellt vakna och bildsamma barn är folkskoleläraren. År det icke då en orättvisa alt fördela lönen så, att den som har det hårdaste arbetet lör den minsta lönen? De punkter vi här berört, 1 frågan om folkskolelärarnes aflöning, komma utan tvitvel alt alltmer ådraga sig lagstiftningens uppmärksamhet. Huruvida det är skäl att behandla denna fråga skild från den öfriga lolkskolelagstiftoingens frågor, betvifla vi dock. För ögonblicket torde fastställandet af en billig minimilön vara det enda som kan ätgöras. Omöjligen kan et dröja många är förrän hela folkskolelagstiftningen underkastas en fullständig revision. Folkskolelö rorens aflöning och möjliga befordringsrätt torde då i sammanhang med folkskolans alla öfriga frågor vinna behörigt afseende. Frågan om folkskolans materiel synes äf ven böra ölverlemnas åt kommunernas pröfning och afgörande. Staten torde dervid endast hafva att, såsom redan skett, bestämma bidrag dertill af allmänna medel för eådana kommuner som bevisa sig vara oförmögnoa att utrusta skolan så fullständigt som sig borde. Framför allt synes staten böra bispringa fattigare kommuner med byggnadslån. Klandret mot folkskolornu med afseende på materielens närvarande underhaltiga beskaflenhet faller derföre främst på komrounerna, liksom man i sllmänhet skulle kunna bafva rätt att påstå, det kommunerna synas hafva mera jå sitt samvete i fråga om folkekolan än staten. Vi hafva också i de första arliklarne berört denna sida al frägan. Folkskolans vara eller icke vara, framgång eller stagnation inom sig sjelf, beror dock mest på folket sjelft. Statsmakterna göra allt hvad folket rätt och billigt och fullt allvarligt vill. Atminstone hafva vi i Sverge, oaktadtre presentationens olämpliga sammansättning, icke funnit något större motstånd mot folkkolor på statsmakternas sida. Att det gån långsamt med dess utveckling, såvidt denna berott på statsmakterna, har väl haft sin grund deri, ätt Sverges bondestånd icke nog allvarligt och allmänt behjerfat och påyrkat folkskolans uppkomst, men först på sgednare tider mera mangrannt fattats af dess betydelse. l Icke som skulle icke en del kommuner i verge gjort ganska mycket för folkskolan I under dessa sista tjugo ären, då de hafva byggt skolhus och understundom utrustat i dessa försvarligt nog. Men — en del må: ou hafva gjort allt hvad de kunnat eller icke; på många ställen ha vi funnit dem gjort oförsvarligt litet — det vissa är, att an folkskolan ännu på de flesta ställen utrustad, både utomoch inomhus, uppfyller den ej äfven de billigaste fordringar. Se dessa skolor sammanbyggda med fattigstugan, med stigor och sophögar och stinkande uthus inpå väggarne; se dessa! skolor som ligga fulldammade både utan-: och innantill urmed sjelfva landsvägen, Man någon annan lekplats för barnen än denna; se dessa fullproppade kyfften med det usiaste bohag, med den qvafvaste: luft, med den mest tryckande anblick — huru talrika äro de icke ännu! — Och så materielen. Tur sällan förekommer der till och med en cd, soygg karta, en plonch, ettinstruktivt åskådningsföremål! -— Men vi skola ej upprepa de gamla klagomålen. Den är en så allmänt öfverklagad brist, denna brist på j kolmateriel, att den ej torde behöfva mer, n påpekas. Man saknar ju till och med ofta det allra nödvändigaste -— goda läseoch läroböcker. Och när sjelfva boken, den aliggörande boken, detta skolornas a och o, i. för iken allt annat i undervisningsoch I upptostringsväg lår träda i skuggan enligt det! närvarande skolsystemet, som har boken, och åter boken till sin trollformel, — nä I sjultva böckerna äro underhaltiga, när innanläsningen, såsom ofta händer, bedrifvesi. medelst nya testamenten med till en deli nästan utdöda svenska ordformer, — hur! skall det icke då stå till inom de öfriga områdena af skolmaterielens förråd! För pågra år sedan väcktes vid riksda1 gen fråga om skolmaterielens tillstånd och i behofvet af dess förbättriog. Man runkade : på hufvudena och tyckte ait det var fasligt, hvad de der folkskolorna då alltid hafva för många behof. Kommunerna — sade men — hvarföre göra ej kommunerna sin pligt? — Ben emellertid — helt och hållet ansåg man sig ej böra lemna klagomålen å sido. Man beslöt att af statemedel offra såsom bidrag till folkskolornas boklörråd och materiel 12,000 rdr. Många tyckte detta vara mycket, och mycket hederligt. Men vid närmare pröfning befanns, att det bidraget knappast skulle räcka till en leksaksglob af några tums diameter för hvarje ekola. När staten gör något för en institution synes det som den borde göra det till gugns. Genom att taga ett och annat sålant der litet tuppljät på uppoffringarnes retas bloti aptiten på de der allmänna n hos både fattiga och rika kommuner. a anse sig af sådana anledningar hafva rätt att fortfarande slumra i skötet af de gamla förhoppningarne, att staten, om man lirkar med den, nog gör allt till slut. I sjelfva verket är frågan om kommunernas och statens förhållande, hvardera å in sida, till folksk älvande som Fru Beata yttrade i en ton, som gaf tillkänna att hon var ganska missnöjd : tJag säger dig, Allon, att ditt fjesk för Gurli misshagar mig. Nn sedan det lyckats mig att af Falkeusterns betjent få veta, alt dn blir den ecentiioa arivincven. fordrar iagcgi