sig af sina företräden, sin öfverl t och sitt utseende, för att skörda få mycken framgångs och så många förströelser som möjli utan att fråga efter hvad ullt detta kostar andra. Tanken på min barndors, på hela mitt lif, ända till dess jag satte foten på främmande jord, har varit egnad at al min i grunden goda natur göra — en egoist. Eh bien, man är lyckligast så och kommer längst genom att endast tänka på sig sjell.4 De sista orden uttalades i en lä vig ton. Gurli fortsatte med tankfull min vägen, och Stefan började tala om likgiltig nen. Då de kommo till grinden som förde till trädgården, och Stefan öppnade den, stannade Gurli ett ö, onblick och sude helt mildt: tDu kan således icke glömma och förgäta det förflutna ? Gurli, du är nu en så integonde flicka att det vore oförlåtligt alt glömma digt, svarade han skämtande. tStelan, jag talar allvar nu. Kunna vi ej blifva vänner?4 Hon räckte honom handen. Aldrig, svarade han bestämdt och eköt undan hennes hand. Ordet vänskap oss cmellan vore ett hån. Gurli sprang genom grinden och ilade bort tiil orangeriet, der hon helt ifrigt började syssla med sina många blommor, En timma pasterade. Gurli hade gält in i det så kallade lilla orangeriet, som upptogs af endast mindre krukväxter, och höll just på att med mycket intresse pyssla om en Calla, då eit par samtalande inträdde i det bredvid liggande stora orangeriet. Hon urskilde tydligt faster Beatas röst, com nämnde Gurlis nama. Detta retade den unga flickans nyfikenhet, och hon smög närmare den emellan båda rommen tillslutna dörren för att lyssoa.