NK ) EN ran ning tyvärr inskränkte sig till Tyskland. Detta yttrande mottogs med allmän munterhet. Kammaren tog, fortfor han, parti för Mieroslawski, ehuru kejsar Alexanders: grannskap likväl säkerligen är mycket fördelsktigare för Preussen. — Hvad debatten om konventionen angick, så stödde den sig På den oriktiga förutsättningen attett gränsälte af 300 qvadratmil blifvit öfverlemnadt åt ryssarne. Detta är ren fantasi och dikt, den europeiska pressens hafsorm. Den ryska militären är ej berättigad att utan Preussens särskilda samtycke öfverskrida den preussiska gränsen. Konventionen skyddade de preussiska undersåternes lif och egendom; tack vare densamma, hade insurgeoterna redan förlagt sitt läger djupare in i landet. Öfverdrifterna och vanställningarna af pressen hade blott gått ut på att föranleda utlandet att blanda sig i saken. Den nuvarande debatten, som ej hade någon annan grundval, skulle ej vinna någon framgång, ej en gång den att sätta ministåren i förlägenhet, det obehaget måhända oberäknadt att hon mäste egna sin tid åt diskussionen i kamma:en. Genom resolutionens antagande skulle ingenting annat vinnas än att låta ministeren inför hela landet erfara, att kammaren tager parti för den polska revolutionen. Sedan hr von Bismarck, under motsägel er och skratt af kammaren, slutat sitt tal upplyste hr Saeuger, representant för Brandenburg, och tillhörande Vinckes fraktion, att lugn herrskat i gränsprovinserna, och: att blott genom konventionen oro framkallats bland befolkningen. Hr Twwesteny tillhörande framåtskridandepartiet, genmälde härefter med stor skärpa hr von Bismarck. Visserligen var det ledsamt, sade han, att man måste anse utlandets anfall mot vår regeriug rättmätiga. Men vi belinna oss i den olyckliga ställningen, utropede talaren, att nödgas förklara att den nuvarande ministårens ära ej längre är landets ära. Då ett folk icke förtjenar en bättre regering, än den det har, så ha vi rättighet och är det vår pligt tt inför Europa konstatera, att det pressiska folkets väg icke är den preussiska regeringens! (Stormande bravorop från alla håll). Om inrikesministerns anspelning, att konventio nen ännu ej är färdig. häntyder på ett återtåg, så ekulle det glädja talaren. Men detta återtåg skulle dock lämpligare ha kunnat företagas i förhållande till ländets represen tation än till utlandet! Hr von Bismarck ha.e kallat ryktena om konventionen en hafsorm. Men hvad sade han väl om lord Russells meddelanden i parlamentet, hvilka denne erhöllit af det preussiska sändebudet. (Hör!). Hr von Bismarck hade icke heller i grunden kunnat pine dementi åt under rättelserna, uan blott sagt att öfverskridandet af våra gränser ännu skulle bero at för hvarje gång eärskildt meddeladt samtycke, men deremot ej förklargt huruvida och på hvad vilkor ett sådant samtycke skulle gifvas. (Hör, hör!) Till svar på den polska interpellationen hade han för öfrigt talat om statsregeringens pligt Att uppträda emot rörelsen i Polen! Ryska rupper ha ju också, såsom man medgifvit, blifvit afväpnade på preussisk jord, men derpå åter beväpnade och förda tillbaka till ryskt område. En intervention hade således redan egt rum, och folkrätten förkastade en sådan intervention. Detsamma gällde om de yra polackarnes utlemnande. Grefve Eulenburg hade väl sagt att de utvisats öfver ;ränsen, men det vill ju blott säga, att till ett förfarande, som redan blifvit tillbörligt karakteriseradt i det engelska parlamentet, till på köpet lägga hån! (Bravo). Tal. erivrade härefter om ryktena, att hr von Bismarck, såsom militärpartiets tjenare och verktyg, tillegnat sig konventionen, hvilcen bragts å bane af detta parti. Vi beinna oss således midt i militärdiktaturen! Vi ha en adjutantregering, hos hvilken de ansvarige ministrarne blott ombestyra de lövande ärendena. Emellertid har Preussen vildat en kraftig afledare för den europeiska armen. Men kammaren måste varna mot eminiscenser af den hel. alliansen, mot en utikes politik, som bringar oss förderf. (Bravo) Hr von Bismark anmärkte, att om tidninarne riktigt återgifvit lord John Russells al, motsvarade detta ej fakta. Grefve Bernstorff hade på den tiden troligen icke sänt konventionens innehåll. Så aflopp debattens första dag. Den anIra, den 27 Februari, var af mindre betylelse. Vincke, som redan för längesedan, partistrider och det oförståndiga grollet, till ramåtskridande-partiet nästan helt och hålet förlorat sitt fordna inflytande, bedröfvade itt eget parti genom ett tal, som, om också dt mot konventionen, likväl inom vissa sränser förordade ett förbund med Ryssland. Preussen borde, i hr von Vinekes tanke, emna den ryska regeringen allt möjligt unlerstöd, och endast ej tiliåta att ryska trupver finge förfölja insurgenterna på preussiskt område. Men mot ministeren talade äfven Vincke med stor skärpa. Hrvon Bismarck rade sagt: Gif mig ett engelskt underhus, ;ch jag skall hålla tillgodo med engelska nstitutioner! Jag svarar honom: Skaffa hoiom ett engelskt öfverhus, som står på förattningsenlig grund, och framför allt en en;elsk ministår! (Bifall). Hr von Hennig, representart för Strasurg i Vestpreussen, bevisade genom ett feegram, att de preussiska trupperna verkigen för en tid besatt en rysk stad. Det frivola och intetsägande i de ord hr on Bismarck i detta plenum yttrade, göra n analys af dem öfverflödig. Representanen von Bonin, hvilken för 4 veckor sedan lef afsatt från silt embete såsom öfverpreident för provinsen Posen, förklarade, att mm resningen utbrutit 4 veckor förut, skulle jan eftertryckligt ha afstyrkt de af regerinen vidtagna åtgärderna. Schulze-Delitsch ade derefter ett mycket vältsligt anförande ch jag beklagar att jag af brist på utrymne och tid här ej närmare och utförligare kan edogöra för hans af manligt allvar genomrängda tal. Han slutade med att uttrycka len öfvertygelsen, att likasom Europa med ifligt bifall följt representantkammaren i less strid för de inre rättigheterna, likaså kulle dessa sympatier icke undandragas ammaren nå den utrtikegnalitikens om åde