STOCKHOLM den 9 Mars. Den polska frågan i prenssiska representantkammaren, Uärån Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 1 Mars. I går afslutades i representantkammaren debatten öfver den polska frågan och erbjöd verkligen lysande och upplyftande momenter. Jag skall försöka att lemna edra läsare en sammanträngd, men så trogen bild som möjligt af devna minnesvärda diskussion, Men först några ord om föremålet för densamma, Sedan den i mitt förra dref omnämnda Schulze-Delitschska interpellationen . rörande den med Ryssland atslutna konventionen af hr von Bismarck affärdats med det hånande svaret, att rezeringen ej såg sig föranlåten attsvara derpå, föreslogo representanterna Hoverbeck och Carlowiz (framåtskridandepartiet och venstra centern) en resolution, hvilken sedermera till formen icke väsentligt modifierades genom ett amendement af venstra centerns chef Bockum-Dolffo, som lydde s:lunda: Preussens intresse kräfver, att den kongl. statsregeringen i afseende å den i konungariket Polen utbrutna revolutionen icke understöder eller gynnar någondera af de stridande och ej heller tillåter beväpnade att beträda Preussens område utan samtidig afväpning.4 Deremot hade representanten Bonin, för detta öfverpresident i provinsen Posen, en moderat liberal, föreslagit följande amendement: Preussens intresse kräfver, att den kongl. statsregeringen i afseende å den i Polen utbrutna revolutionen inskränker sig endast till de för den preussiska gränsens skydd erforderliga åtgärderna, undviker hvarje derutöfver sig sträckande inblandning, samt ej tillåter beväpnade att itan samtidig afväpning beträda det preussiska området.4 — Såsom man finner, uppträder äfven detta mera moderata amendement bestämdt mot den rysk-preussiska konventionen och interventionsafsigterna. Den venstra centern hade också i början antagit detta amendement, men vanns sedermera till följd af hr von Bismareks utmanande yttranden för Bockum-Dolffs här ofvan meddelade skarpare amendement. Blott svagt och otillfredsställande var br von Vinckes amendement, hvilket dock äfven opponerade sig mot konventionen. Enligt detta skulle kammaren besluta: Preussens intresse kräfver, att den kongl. statsregeringen i afseende å den i Polen utbrutna revolutionen ej tillåter de ryska trupperna att i ändamål att förfölja insurgenterna beträda det preussiska området.? Öfver dessa tre amendementer öppnades den 26 Febr. den i tre dagar fortsatta debatten. Utskottets referent, hr von Sybel, konstaterade till en början, att det liberala partiet otvifvelaktigt önskade medborgarne af polska nationen i Posen en dem tillmötesgående och human regering. Men de tyska invånarne i den fordna polska landsdelen måste tillika veta, att hela detpreussiska folket är redoboget till deras skydd. Sedan han derefter medelst historiska fakta visat åtskilnaden mellan Ryssland och Preussen i afseende å de polska eröfringarne, framhöll ban. följderna af konventionen, hvilken för en stor del af vårt fädernesland öppnat ett barbariskt krigs lidanden. Den preussiska regeringen hade härigenom iklädt gig delaktighet i skulden för de ryska felstegen och trängt sig in i densamma (hör!). Skulden har förflyttats från Rysslands skul dror till våra, den polska frågan har bliif: vit förvandlad till en europeisk (bifall). Och detta allt håde den preussiska regerinRn gjort, utan något spär till ersättning rån annat håll, utan att göra något meddelande derom till landets församlade representation, utan att ens bevärdiga denna med en förfrågan (hör, hör!); hon bar härigenom ådagalegt sitt väsendes natur, brist å aktoing för det rätta, ådagalagt, att hon krarken kan lefva eller dö utan att kränka landets lagar (högljudt bifall). Hr von Sybel bevisade derpå, att konventionen icke kunde betraktas såsom en följd af det förutvarande fördraget om personers utlemnande; och sjelfva denna förutvarande 1857 års konventions laglighet var tvifvel underkastad. Det nyligen skedda utlemnandet af 4 flyende polackar rättfärdigades ingalunda deraf. Man stöder sig på, att polackarne ville återupprätta det gamla konungariket, men till och med om denna restauration kunde lyckas, skulle den ha så många skiften att genomgå, att Preussen ej derföre behöft skynda med konventionen. En förståndig afvaktan hade varit den enda riktiga politiken. Regeringen hade gjort motsatsen, och nu återstår för henne blott ett bedröfligt återtåg eller en oöfverskådlig fara. Hu ruvida kammarens beslut skall ha framgång är likgiltigt, slöt hr von Sybel. Vi måste göra vår pligt. Vi varna regeringen, om det också är för sent, och skulle konventionen vara oäterkallelig, så protestera vi högtidligt mot densamma och fritaga 038 från all andel deri. (Bravo!) Efter några skämtande yttranden af den junkerlige hr von Gottberg, och ett med bifall mottaget tal af hr von Rönne mot konventionen visade professor von Roeppel, som tillhör venstra centern, att den polska nationaliteten likasom den italienska mycket väl kunde återupprättas. Det eniga Tyskland kunde lefva i fred med det framtida Polen. Preussens intresse kräfde derföre den strängaste neutralitet. Inrikesministern grefve Eulenburg inlät sig på dunkla antydningar om konventionen, hvilken, såsom han sade, kanske ej vore färdig ännu. Hvad den klandrade åtfärden att till Ryssland utlemna 4 polacar beträffade, så hade de visserligen blifvit arresterade å jernbanan, emedan de voro försedda med tilländalupna ryska pass. Men man hade ej utlemnat dem till Ryssland, utan, enligt föreskrifterna i den förutvarande kartelkonventionen, utvisal dem öfver ryska gränsen. (Högljudt skratt på nästan alla