står 1 ett visst bestämdt förhållande till den preussiska thalern. Vid resor i utlandet måste det naturligtvis vara bra fördelaktigt att kunna begagna sitt eget mynt, mot att behötva betala provision för vexlar c. Det preussiska myntet är i Tyskland det mest kända, derför bättre att ställa värt i likhet dermed än med Hamburger banko, oaktadt våra flesta affärer gå på Hamburg. Hvad beträffade reservationen, så var talaren af den åsigt att underhandlingar endast borde öppas med de skandinaviska länderna. Reservationen återfgvar så stiliserad att den kunde gifva inledning till fråga om Ryssland. Som ock detta land ingen stadgad myntfot hade, ansåg talaren underhandlingar med detta land högst olämpliga. Att man med anledning af detta förslag ej kunde tala om någon myntförsämring ansåg. talaren gifvet. Det vore ej fråga om att låta ett mynt gälla mera än det vore värdt. De enda olägenheter förslaget medförde vore i torghandeln, men ej vore det derföre skäl att förkasta det då det innebure så många verkliga fördelar. Genom detsamma närmar man sig, om ock i ringa mån, det stera mål som kallas ett universalmynt. Att vi ej här se till utländska mynt, komme sig helt simpelt deraf att utlänningen ej står i skuld hos oss, men vi hos honom. Talaren hade under sina utländska resor gjort den erfarenheten att om tvenne länders mynt äro lika så gå de också i båda länderna. Naturligt vore ock att när så som här är föreslaget, ett visst bestämdt förhållande kommer att fionas mellan tvenne länders mynt, kursen mindre skall variera. Sverge skall härigenom möjligen i en framtid, då det behöfver ett utländskt än, kunna upptaga det i svenska specier. Hos Hamburg har det alltid visat sig en stor obenägenhet att öfverge sitt fiktivå mynt, af hvilket Sverge och Tyskland har ganska ondt. Man har på sednare åren i Tyskland agiterat emot Hamburg just af denna orsak. Denna åtärd från Sverges sida skulle på dessa förhållanden hafva ej ringa inflytande. Hr Maren trodde det vara ganska svårt att i denna fråga bevisa något så tydligt att detkunde, så till sägandes, vara påtagligt. Ansåg emellertid bäst vara att så länge som möjligt bibehålla det mynt man har, och hvarmed man inledt sina affärsförbindelser. Öfvertygad derom vore talaren, att i händelse en förändring sådan som den ifråavarande vidtages, i alla fall hvarken vårt mynt fomme i någon större mängd att cirkulera i utlandet eller främmande mynt hos oss. De fördelar man förespeglat trodde talaren icke finnas, åtminstone kunde han för ingen del gå in på att kursen skulle blifva stablare. En jemförelse låge nära till hands. För närvarande pågår en strid mellan Tngland och dess Australiska kolonier, angående dessa sednares mynt. Englands bank vill ej emottaga detsamma, emedan den anser sig ej kunna vara försäkrad om att det Australiska myntet är så fullgodt som det engelska. Samma förhållanden skulle inträda mellan den föreslagna nya svenska specien och preussiska myntet. Hvad desså underhandlingar beträffade kunde talaren ej inse huru de skulle komma att bedrifvas. Skulle samtlige kontrahenterna förbinda sig att ej uten ömsesidig öfverenskommelse göra någon förändring i sitt mynt? Ett sådant fördrag trodde talaren omöjligen kunna komma till stånd. Talaren ville ingen förändring i de bestående förhållandsna, så länge ej ofantliga fördelar erbjudas. Sådana voro ej nu för handen, yrkade derföre afslag å betänkandet. Hr Ekman hade ansett syftet af motionen för godt. Men som ett bestämdt tillstyrkande af motionen skulle erfordrat en vidsträcktare undersökning än utskottet ansett sig för närvarande kunnat åstadkomma, hade utskottet ansett en skrifvelse till K. M. sådan som den föreslagna vara lämplig. Yrkade derföre bifall till be änkandet. Hr Grape ville likaledes bifalla utskottets förslag. Hr Ljungberg trodde att det skulle innebära en stor fördel om möjligt vore att åstadkomma ett universalmynt. Emellertid ser man nu huru de olika folkgrupperna förena sig om hvar sin myntsort. De romaniska folken hafva francs, de slaviska rubeln och de germaniska den preussiska thalern. Att vi böra förena oss, i detta fall, med dessa folk låge således i sakens natur. Detta vore för oss en fördel; men ingen fördel för oss låge deri att vi hade ett finare mynt än de öfriga, då detsamma, kommet utom gränsen, genast. nedsmältes. Talaren biträdde för öfrigt det af hr Nordström framställda amendement. Hr Hedman hade också funnit att man nedsmälte vårt mynt i Hamburg, derföre att det, jemfördt med det danska och norska, varit för godt. Trodde vårt land på detta vishafva gjort ganska betydliga förluster. I afseende på frågan om förhållandena med kursoch myntenhet biträdde talaren de af hr Wallenberg uttalade åsigter, men instämde föröfrigt med hr foallerstedt, samt förordade bifall till utskottets rslag. Sedan genom votering om kontraproposition dertill blifvit antaget hr Nordströms amendement med 41 röster mot 14, utföll den slutliga voteringen i hufvudsaken med 5 ja mot 47 nej, hvarigenom ståndet antog samma amendement. Bankonutskottets betänkande mn:r 26, afstyrkande af hrr Wallenberg och Lindström väckta motioner om skyldighet för banken att till ett bestämdt pris utlemna myntadt silfver, föranledde äfven en stunds diskussion. Hr Björek var af samma åsigt som utskottet. Trodde det vara lika orätt att vilja ålägga banken att lemna plantsar till ett visst pris, som om man ville fordra af densamma att den skulle lemna vexlar till ett visst pris. Följden skulle dock blifva att banken blefve tvungen att lemna vexlar till en viss kurs. Banken skulle visserligen besparas myntningsoch transportkostnaden. Men den skulle ändå förlora såsom genom att vara tvungen attlemna silfverplantsen efter hamburgerprof. Hr Wallenberg trodde frågan om att styra kursen vara en annan än denna. Två fördomar finnas här i Sverge, som alltid sticka upp hufvudet. Den ena är den, att vårt silfver skulle vara för fint; den andra den, att silfverexport skulle vara så winstgifvande. I följd häraf betraktas den, som tar ut silfver ur banken för att exportera, nära nog som en landsförrädare. Önskade af hjertat att dessa fördomar en gång måtte försvinna, då skall ock ett förslag sådant som detta ha utsigt att gå igenom. Talaren hade ingen diskussion önskat i denna sak, men hade dock sett sig tvungen att upptaga den af hr Björck kastade handsken. Hr Lindström hade trott att man borde följa med andra länder äfven i denna fråga. Värdet af vårt lands sedlar måste bero på den qvantitet silfver som de motsvara. Myntet hade intet annat ändamål än att tjena som bytesmedel i den mindre handeln. Det vore ett misstag att tro, att silfver icke är en vara, på hvilken sättas et visst pris. Detta har Europas förnämsta bank, den engelska, gjort, och huru skall då en prisförändring på denna vara kunna ske. Hr Lallerstedt: Banken har ingen annan skyldighet än att lösa sina sedlar med myntadt silfver. Trodde det ej rådligt att ingå på motionärernas förslag förr än man lemnat åt fullmäktige att, i händelse af minskad silfvertillgång, kunna höja räntan så mycket som behöfves. I andra länder, der man har fri ränta, har man denna utväg. Betänkandet bifölls. Samma utskotts betänkande mn:r 27, afstyrkande motionerad indragning af 1-riksdalerssedlarne, bifölls, sedan hrr Lallerstedt och Ekman yrkat bifall till prosten Almqvists reservation, som förordar antagande af elt sedelmynt, till ett värde mellan 1 och 5 rdrsamt herrar Björck, Grape och Lindström framhållit fördelarne af utskottets förslag. 4 Ke Må AA AA Kd Bm PA OA Je mA BD — — (N FR RN AV rg JK ctr HM 0 AD MA M