dare, uthärdade polackarne på Wonchocl blodiga fält tappert anfallet af en stark k lonn, uppgående till ungefär 3000 man elle mera. Den omständigheten att de konce trerode sig så väl, som den manstarka oc väl disciplinerade styrka de vid detta tilltal utvecklade, ledde de ryska generalerna ti den slutsatsen, att de i grannskapet af Radoi stött på nästet för den hvita örnen, son ånyo sväfvande öfver fälten, så ofta gör dessa med sitt hjerteblod. Deras fordn oskicklighet var dock ej så lält att godtgöre I stället för att besätta denna del af lande med tillräckliga garnisoner, hade deras för hoppningar på en österrikisk allians varits stora, att de förledt dem att lemna den jem förelsevis obesatt. Sålunda Hlef det otro liga gjordt till verklighet. Resande sig u det djupaste förtryck, lyckades det polac karne att på en veckas tid proklamera e provisionel regering i ett guvernersent, nä stan liks stort i omfång som konungarike Danmark. På denna mycket korta tid blefv de 20 ryska gränsvakterna jagade in i Ga lizien, sedan de 12 garnisonerna i lande drifvits tillbaka i motsatt riktning och tvun pits att retirera ända till OCzenstochau, Kielce Radom och Lublin. Med undantag af Za mosc och Tomaszow, förfärliga i åminnelse och båda belägna i landets sydöstra hörn hade den kejserliga myndigheten upphör att existera söder om den imaginära line? man kan tänka sig dragen mellan de ofvan. nämnda städerna. Slutligen, efter det tre veckor lemnats insurgenterna att organisera ech exercera sig på, blef det möjligt at! godtgöra misstaget och börja fälttåget efte ett rationelt system. Så snart det oroliga tillståndet i landet tillät det, hade de tre garnisoner, till hvilka ryssarne voro drifna tillbaka långs med norra sidan af insurgentprovinsen, blifvit förstärkta från norden. Som jernvägen icke längre stod till genera3ernas förfogande. marscherade 10,000 man — hvilket var allt som kunde umbäras från fästningarne Modlin, Warschau och Ivangorod — utmed flodens öfre lopp ända till Radom. och Kazimierz; derifrån begifvande sig tu Kielce, delade de sig i två stora divisroner, af hvilka den ena ryckte mot Opaiow och Sandomierz mot sydost, under det den andra, ställande kosan vester ut, opererede mot Miechow och Olkuiz i grannskapet af Krakau. Det kan ej tydligt utrönas af virrvarret af stridiga uppgitter, huruvida en tredje kolonn, marscherande rakt söder ut från Bielce, passerade utmed vestra sluttningen af Lysa Gora (De kala bergen) och intog position i Staszow, bildande en förmeälande länk mellan de båda andra detaehementerna. Den ovisshet, som råder i detta afseende, är dock at ingen vigt, för att komaa till en klar insigt om planen för fälltåget. Efter en mängd blodiga träffningar med fienden ryckte den östra kolonnen fram till Staszow och försökte att, närmande sig Lysa Gora söderifrån, drifva fienden mot gränsen. Samma plan följdes af Miechow-detaschementet, och bådadera misslyckades, såsom läsaren torde ha inhemiat af de dagliga underrättelserna. Ehuru opererande i ett distrikt af 60 qvadratmil med en styrka af omkring 15,000 man, oändligt mycket bättre beväpnade och försedda med 40 kanoner, är den enda framgång, ryssarne ha att uppvisa efter en veckas strider, nederlaget för en kär af 1200 man, hvilken förråddes af sin anförare. Den föruämsta olägenhet, som tillfogats de öfriga detaschementerna, består i en nödtvungen koncentrering af ett större eller mindre anta! af dem. Ehuru somliga torde ba undkommit mot norr, blefvo andra, som funno det omöjligt att undvika den ryska jätten, nödsakade att förena sig och inlåta sig i strid. Alla underrättelser täfla i alt prisa deras ursinniga tapperhet; och jag är ledsen öfver att, 1rots den traditio nella enda kossacken, som utgjorde ryssarnes offer åt underjorden, nödgas tillägga båda de stridande parterna en lika stor andel i förlusten. Lemnande polackarnes rapporter å sido, kan de ryska rörelsernas tröga beskaftenhet ej rätt väl förstäs, såframt man ej antager, att utom landets befolknings motstånd ba svårigheter af alla möjliga slog hejdat deras framsteg. Till detta medelbara bevis kommer dessutom, att de kossacker jag haft tillfälle att fråga, samt gränsinnevånarnes uppgifter tyckas lemna föga, om något tvifvel öfrigt rörande den förfärliga mansspillan polackarne åstadkomma. Om ej säkert, är det åtminstone högst sannolikt, att de dödat lika många man med lien, som de nödgats uppofira för kartescherna; och då de ej ha brist på folk, är för kandet af deras krigsmateriel — den nödvändiga följden af hvarje träffning — en fördel, som näppeligen kan för dyrt köpas på konfliktens Duvarande ståndpunkt. Hvar och en som fått händer, kan fatta tag i en knölpåk; den som svingar en knölpåk, kan eröfra en muskötX, säger den revolutionära centralkomiten i en af sina sednaste proklamationer. Utan någon alsigt att förneka hjeltemodet i detta egna system för taktiken, kan det dock ej skada att erinra om, att det alltid funnits flera vapenförråd ilandet, än kejsar Nicolai filosofi någonsin drömt om. De smugglare han fromkallade genom sin prohibitiva tulltaxa, ha alltid varit nitiska i att anskaffa sådana småsaker, tillika med den tyska champagnen och den oumbärliga cigarren. Vid jemförelse mellan polska och ryska uppgifter vill det synas, som om tiondedelen af insurgenrterna är försedd med skjutvapen. — Af träkaononer har en stor mängd blifvit tillverkad, hvaremot metallartilleriet är inskränkt till ett par stycken, som tagits från Dombrowaverken. Den vigtigaste utrustningspersedeln och hvilken väl lämpar sig för stridens blodiga art, förblir dock den traditionella lien i kossiniärens händer. Resultatet af den sednaste veckans strider kan sammanfattas i några få ord. Ehuru ryssarne uppträdt på krigsskådeplatsen med ett dussin kolonner, hvar och en innehål lande mellan 2000 vch 2000 man, ha de ej blifvit sina föraktade fienders tapperhet och guerillataktik öfvermäktiga. De ha hvarken tillintetgjort polackarne eller hindrat deras framsteg i hela landet. Å andra sidan erhålla insurgenterna allt större sjelförtroende