betsklassens lefnadssätt, som i följd häraf måste nästan alldeles sakna färek föda, så kan man icke förbise vigen och fördelen af att hafva försäljningsplatserna derför spridda i alla stads elar, i stället att vilja koncentrera denna handel i en enda. Både stadens egna och de öfriga myndigheterna borde säledes snarare vara betänkta på att se allmänhetens beqvämlighet och gagn i detta fall till godo, än att föröka olägenheter..a och svårigheterna för befolkningen. Hvad åter den stora handeln beträffar, så, enär med det för hvarje år tillväxande antalet af så väl seglande som ångfartyg, hvilka besöka BStockholtns hamn, utrymmet deri blir allt trängre, synnerligen utanför Skeppsbron, samt i och dermed svårigheten att komma intill broarne för lossning och lastning tilltager, borde omtänksamheten och klokheten bjuda att till besparande af tid, som ju är penningar, älven sprida den utifrån kommande eller dit bestämda handelsflottan till andra dalar af hamnen; för hvilket ändamåldelsbeqvämliga tilläggningsbryggor skulle der anläggas, dels ock tillfälle till tullklarering i närheten beredas genom inrättande af särskildt från tullverket utbrutet kontor. Genom läget har naturen härtill anvisat så godt som en enda plats, nemligen Ladugårdslandsviken, och det är derföre så mycket. sorgligare att sö, huru manien att igenfylla våra hamnar der arbetar på att förminska utrymmet af vattnet. Denna vik har på sin norra sida en lång sträcka af strand, som är från landsidan på nästan alla punkter lätt tillgänglig, och dersåledes både lossning och Jastning kan med beqvämlighet ske, särdeles sedan den beslutade strandgatan blifvit fullbordad.Dethar föreslagits att söka åt handeln förvärfva Skeppsoch Kastellholmarne, men hvilken obeqvämlighet skulle ej detta medföra, då dessa holmar blott på en enda punkt och medelst en lång bro stå i förbindelse med fasta landet, och således tillförseln af varor från landsidan samt hemtningen af det från fartygen lossede godset skulle besväras af en trängsel och ett uppehåll, som vore lika menligt för rörelsen som förargeligt för godsegaren och de lastande eller lossande fartygens rederier och befälhafvare. Till Ladugårdslandsviken borde i följd af här nämnda förhållanden en stambana från norra sidan af hufvudstaden företrädesvis ledas, dels för att försäkra denna talrikt befolkade och mer än någon annan i stigande sig befinnande stadsdel om tillgodonjutandet at den tillförsel af lifsmedel, som kan å jernvägen hitkomma, och dels för att bereda lättnad för den vigtigaste delen af vår export, som vi hoppas skola i växande progression tilltaga, den nemligen af våra jordbruksalster, synnerligen ifrån Upland och Roslagssidan. Vi veta ej om, eller, uppriktigare sagdt, vi tro ej, att 1856 års jernvägskomitå hade detta klart för sig, då den föreslog, att den norrut från Stockholm gående stambanans utgångspunkt eller station skulle blifva invid Humlegården, med spår ned till Nybrohamnen; men denna komite leddes åtminstone af en bätre instinkt än både grefve A. E. von Rosen ), då han är 1845 uppgaf plan till och under åren 1846 och 1347 lät verkställa undersökningar för en sådan bana med utgångspunkt vid Clara sjö, och friherre Erieson, som med entagande af samma läge för station och riktning af banan nu uppbjuder hela egitt inflyt nde att få samma riktning ef konung och ständer antagen. ) Ett bevis härpå finner man deri, att i ingen trakt af hufvudstaden under sednare åren byggts så mycket som å Ladugårdslandet. xt) Grefve von Rosen var också bland ledamöterna i nämnda komitå.