fn Bin like och genom Xen oförrätt som intet menskligt tålamod kan uthärda, då måste det vara alldeles falskt att påstå, att rysgarne SlikaX litet kunna tadlas för det de Snedslå4 de för sin rättmätiga frihet och sin nafhändliga rätt kämpande polackarne, som dessa för det de söka återvinna hvad dem rätteligen tillhör. Man må visserligen icke tadla den, som med tanke på tramtiden är litet om sig, icke heller den som hellre bibehåller sitt rika arf än delar ut till de fattiga, för att sjelf i sin tur taga till säcken och käppen; men om man är om sig på rättvisans bekostnad, om arfvet är orättfånget gods och lagliga arfvingar göra påstående om sin rätt, då blir det bestämdt orätt af den obehörige innehafvaren att bestrida densamma, och han ådrager sig derjemte en särskild afsky och hans motståndare ett synnerligt deltagande om de genom beröfvandet af sitt arf råkat i fattigdom och elände. Men nu äro polackarne genom förlusten af ein frihets arf i en olycklig och nödställd belägenhet; nu hafva ock deras arfsinkräktare genom talande dokumenter (till dessa höra dels många adliga godsegares uppriktiga sträfvanden för folkets upplysning och ådagalagda benägenhet att afstå från sina företrädesrättigheter, m. m. delsock oförrätten af den sista konskriptionen) blifvit öfverbevisade om sin orättmätiga besittning; är det då icke orätt och måste icke ryssarne tadlas, om de i stället att frivilligt alstå det orätta artvet, begagna icke allenast list utan ock det grymmaste våld för att bevara sin inkräktning? Jo visserligen. Af hvad förut är sagdt följer ock falskheten af hvad artikeltörfattaren till-slut säger, då det heter att kejsaren kan i samma ögonblick revolutionen är qväfd, gifva allmän amnesti och pröfva på, åtminstone i fem år, huruvida försonlighet gagnar fillintet.s SOm han misslyckas, kan han i alla händelser blott såsom nu råka ut för insurrektion, men skall ha hvad han nu ej har: Europas bifall till dess qväfvande, d. v. 8. att Rysslands, såsom vi hafva visat, orättfärdiga tilltag att med våld undanhålla polackarne deras frihetsrätt och fortfarande söka hämma, väfva och tillintetgöra deras nationalitet, et skall blifva fullt rättfärdigadt och vinna hela Europas bifall, endast Ryssland, sedan det nu gjort allt för att genom revolutio nens qväfvande i blod intrycka i djupet at polackarnesbjertan det gamla nationalhatet och den outplånliga längtan efter frihet och sjelfbestånd, visar försonlighet och beviljar några friheter? Hvilket hån emot sundt förnuft mot gudomlig och mensklig lag! Den som förorättar ska!l godtgöra sin törbrytelse genom försonlighet, men icke genom att göra rätt — icke genom att återgifva det stulnal Hvad skall då den förorättade göra? Han får förmodligen rätt att vara evigt oförsonlig? ! Så der kan man med Economist vända upp och ned på allt då man icke vill se det i den eviga sanningens ljus, utan endast från det egna intressets synpunkt. Och hvilken enfald att tro, att friheten kan ersättas med friheter — att tro att friheten är ett blott räknetal, en summa af bara bråkdelar! Nej, gif tusende friheter och du skall dermed icke upphäfva det oändliga qvalet af att icke vara fri hos den som törstar efter att helt vara det. Jag vill här blott påpeka en esda omständighet, för att visa värdet af den fulla sjelfbestämmelserätten. -Tänkom att Ryssland med krig anfaller Sverge och att polackarne (liksom finnarne) icke allenast älskade det svenska folket utan ock vore öfvertygade om krigets orättmätighet från Rysslands sida. Men nu i stället att få ila sina svenska vänner till hjelp, måste de gå i släptåg för att hjelpa ryssarne mörda och underkufva dem. O om de små folken såge — jag vill icke säga på deras kristliga pligt, ehuru här gäller, och just till frihetens förmån, samma förbindelse för folken som för den enskilde att hjelpa och bistå den orättvist lidande, utan helt enkelt — på deras egen fördel, så skulle de icke vänta och vänta tills de få se hvad stormakterna göra, utan de skulle skyndsamt samråda och komma öfverens sinsemellan och kunde de såsom härvidlag vara säkra på att de åtminstone icke finge England och Frankrike till fiender, så skulle de först tala till Ryssland ett sanningens allvarliga ord, och blefve detta förgälves, göra en kärlekens kraftiga gerning, som skulle bli af varaktig välsignelse för frihet och rätt. Men folken äro tyvärr ännu för litet kristna och hafva derföre för litet mod och kraft till försakelse. Den hedniska vikingakraften oah det råa, oreflekterade modet hafva Jemnat rum för civilisationens förslappning, nu blott fåtaligare individers religion. Men en gång skola med Guds hjelp, äfven folken och regeringarne och politiken blifva kristna, och då skall ett för sin trihet kämpande Polen från alla håll vinna hjelp och bistånd. Då skall man också icke allenast allmänt inse utan ock kraftigt bevisa, att Rysslands förfarande mot de ädla kaukasiska folken icke ursäktas genom det så kallade civilisationsarbete som Ryssland skall hafva fått sig uppdraget i östern, Man skall då säga till Ryssland : uppoffra gerna millioner för att på fredlig väg sprida kristendomen och dermed en högre civilisation bland dessa folk; men lägg mans bort svärdet och håll sig vackert stilla, såsom en kristen egnar och anstår, ty eljest skola vi, så ogerna vi det vilja, mot Ryssland sjelft på ett kraftigare sätt försöka hvad lagens hammare och Sinais åskor förmå. Vi hafva för öfrigt icke förbisett svårigheten att bhjelpa Polen, der det ligger inklämdt mel lan fiender och förtryckare, utan att på en enda punkt kunna andas ut vid hafvet, men ville man — kände man, att det står mera för lifvet att bispringa sin nästa mot rån, mord och nidingsdåd, än att taga fast en simpel tjut, om också hederlig vedergällning utlofvas — så skulle man nog finna utvägar. Tanklöst och lättsinnigt öfverdåd må undvikas, men af den fege och veklingen utvidgas gebitet för öfverdådet till den grad, att ingen plats lemnas för det ädla dädet, som ingenstädes får husrum. —ami—