Stl Rallng Just fran den ratten och Nvars adlaste namn, Engelbrekt, Sture och Wasa, lånat sin klang derifrån. En gudomlig rätt är det också, ty då den gudomliga visheten skapade skiljda nationaliteter, lade den gudomliga rättvisan en fast grund för rätten att bevara dem, okränkta af det barbariska våldet. Dernäst borde — då omständigheterna denna gång voro så lyckliga, att icke polackarne, utan deras förtryckare börjat revolutionen genom att trampa under fötterna besvurna traktater, dem jemväl Sverge garanterat — sådant enkelt och klart framhållas. Hvad gagn deraf möjligen kunde följa hade talaren förut antydt. Men äfven utan afseende derå, fordrade sanningen att de, som makten hatva och hvilka aldrig glömma att föra på tungan, om också ej alltid i hjertat, den lagbundna ordningen, erinras derom att de polska frihetskämparne stodo just på denna ordnings egen mark, då de — i brist på andra vapen — borrade sina ekkanoner och slipade sina liar. Måtte dessa träkanoner icke springa och dessa liar ej förslöas innan de lagt till fota hvarje barbar, som brännande, skändande och mördande beträdde den polska jorden. (Lifliga och långvariga bifallsyttringar.) Riksdagsmannen Per N1sson i Espö: Mina herrar! Det kan väl synas något förmätet af mig att här uppträda, sedan så utmärkta talare redan yttrat sig rörande det ämne, som här församlat oss. en det må förlåtas mig att äfven jag uttrycker mina känslor för det olyckliga Poen. Nationaliteterra utkämpa i våra dagar den ena striden efter den andra mot förtryck och inkräktning från andra folk. Ja, man kan gerna säga att nittonde seklet är nationalitetsstridernas tidehvarf. Historien kan icke framvisa något århundrade, der nationalitetssträfvandena och folkrätten vunnit så stora segrar öfver despotism och främmande förtryck. Hämnden träffar förr eller sednare den nation, som utöfvar ett våld emot en annan. (Bifall) Afven det polska folket, som nu höjt sin frihetsfana, skall segra förr eller sednare, emedan tyranniet icke kan bortsopa en ädel nation ifrån de lefvandes antal, och emedan denna nation så länge den lefver icke skall upphöra att strida för sin frihet, om den än understundom, utmattad, måste låta vapnen hvila. Det under så många århundraden förtryckta grekiska folket är derom ett vittnesbörd. Fastän deras förtryckare, turkarne, gjort allt för att kufva och tillintetgöra grekerna, reste de sig dock slutligen, afkastade bojorna och framstodo såsom ett fritt och sjelfständigt folk. Detsamma skall en dag inträffa med det polska folket. (Lifligt bifall.) Jag minnes som yngling för något öfver trettio år sedan, då äfvenledes det ädla polska folket höjde sin frihefsfana och kämpade för sin frihet, huru sympatierna för dem voro allmänna inom Svea land ända in i den lägsta hydda. Hvar och en seger, som det polska folket Hilkempade sig emot sina förtryckare, firades af svenska hyddans barn med tacksägelser och lofsånger till det högre väsendet; men för hvarje gång despotismen segrade, gick en vemodig känsla genom Svea folk, och många trogna förböner uppsändes till Herran om framtida lycka för våra bröder polackarne. Men det syntes som ödet velat tillåta förtryckaren att ännu någon tid herrska öfver de olyckliga, och kanske anledningen är att söka inom polackarne sjelfva, emedan lifegenskapen ännu var qvar, och frihet och jemnlikhet icke voro så allmänna, som fordrades för att en nation skall kunna genomgå ett bloddop. Nu har åter Polen höjt sin frihetsfana, och det synes som kämparne hade fattat idn från den rätta Synpunkten, då de förklarat att hvar och en polack skall vara en fri och sjelfständig man. Och när den lagbundna friheten är allmän, från den högre till den lägre, kan aldrig en nation bortsopas trån de lefvandes antal, emedan frihetskänslan insupes med modersmjölken. (Bravo.) Ett sådant folk kan utkämpa sin frihetsstrid, och despotismens legda horder med sina slipade bajonetter kunna aldrig i längden försänka dem i slafveri. Måtte himlen förläna det ädla polska folket att snart utkämpa sin frihetsstrid och komma att räknas ibland de fria nationernas antal. (Långvarigt bifall.) Hr P. BR. Tersmeden: I ett ämne sådant som detta, mina herrar, för en sak sådan som Polens, bör det ej biifva svårt att finna ord, då talaren vet och känner, att på djupet af deras hjertan, som höra honom, samma rena, heliga eld lågar, som den i hans eget bröst, och det är medvetandet häraf, som lyfter och lifvar äfven den annars försagde och tvekande. Så, blott så finner den, som nu fått ordet, mod och tillförsigt att inför denna talrika församling af medborgare från Sverges hufvudstad och landskaper uttala några enkla, varma ord för den heligaste sak. Jag utbeder mig alltså edert öfverseende, mina herrar, för det svaga, det ofullkomliga i instrumen:es, men är förvissad om, att den meodi, som nu deruppå anslås, skall finna sin väg till hvarje svenskt hjerta. Likasom man under Nordens långa vinter, då allt synes försänkt i en isig dvala, dock vid närmare betraktande finner huru naturens lif är i fortfarande verksamhet, huru t. ex. trädens jäsande safter befinna sig i fapphörligt arbete, så skönjes ock inom vissa folk äfven under det mest stela, det mest jernhårda främlingsförtryck, huru frihetens och fosterlandskänslans ädla näringssaft fortverkar med oförminskad, oförstörbar lifskraft. Bland så danade folk intager det ädla polska ett framstående rum. Nittio vintrar nafva redan förgått sedan det hemska mordförket emot en hel nation anställdes ; nittio långa räldomsår har Polen redan framsläpat under det örfärligaste af alla förtryck, nemligen icke blott under en endas tyranni — någonting redan i och för sig outhärdligt — utan med ett främmande folk, och detta ett barbariskt, till herrar. Huru ett sådant förtryck under hela denna långa id fortfarande utöfvades, med ett enda litet mellanskof, nemligen de första åren efter Wienertraktaten, hvars löften dock innan kort kringgingos och sedan öppet och opåtaldt brötos inför nela Europa, som likväl gått i borgen för deras appfyllande — hvilka gräsligheter 1831 föröfvales, och nu sednast 1863 först i och med denna råldsbragd, som man behagat kalla en konskripI ion, men som med mera skäl kunde kallas en nordengels hetsjagt efter Polens förstfödda, lenna herrliga ungdom, misstänkt för, jag vet cke hvad, om ej för — fosterlandskänsla — dan under hela det nuvarande krigets fortng — allt detta, mina herrar, behöfver jag ej vär för eder utförligare omorda. Nittio år syas visserligen förläna en slags häfd, men detta al betecknar ock en ålderdom, en despotismens ilderdom, som bär inom sig ett redan temligen itbildadt dödens frö. Frihet och fosterlandsvärlek deremot är någonting, som har lif i sig jelf, och som derföre eger en evig ungdom. vilan kan öfvermanna beväpnade skaror, man an slagta obeväpnade massor; man kan döda rärnlösa gubbar, drinnor och spenabarn — man kan det, och att sådant skett ha visett; men en atior, som vill lefva, den kan ej dödas. Polen har rest sig! så ljuder budskapet. det rerldshistoriskt betydelsefulla budskapet. Dess idla folk, denna frihetens förkämpe bland jationerna, räknar hitintills blott en enda bundsörvandt, men en mäktig sådan; ty Polens folk an nu om sig säga hvad fordom en af våra onungar yttrade om sitt folk och sig: Gud ned oss!t Och samma mäktiga hand, som i årt århundrade brutit tre lands träldomsband, örst Tysklands, så Greklands och slutligen Itaens, den är stark nog att äfven bryta Polens. Det gifves i det stora som i det litla en Nemes, en Nemesis Divina, och denna hemlighetsfulla rakt, som vår store naturforskare, den ädle och comme Linnå älskade att spåra i det enskilda fvets skiften, förblifver ej heller inom folkens overksam. Huru det stora, det på en gång örfärliga och upplyftande skådespel, hvars örsta akt vi nu bevittnat, kommer att slutas, nana vi ei haräikna Ach få måhända ei Unn NA Brr