SVIS OCh lrämst ar det temligen visst, att skall rättvisans röst härutinnan göra sig hörd uti de europeiska makternas råd, så är det i sanning icke till följd af de makthafvandes ömma samveten, utan derföre, att folkens rältsmedvetande uttalar sig på ett så kraftigt sätt, att det icke är möjligt att slå det diplomatiska döförat till. Man ser redan af de i dag ingångna telegrammerna, hvilken förunderligt lifvande verkan det haft på de vesterlindska kabinetterna, att folken der och hvat i Europa börjat ge sina känslor luft i denna sak. Och utan att i ringaste måtto vilja 5fverskatta Sverges betydenhet i det ena eller andra hänseendet så kan man dock icke förneka, att då folkets stämma äfven här låter ljudeligt förnimma sig i denna sak, så bör Gen ha en ganska betydelsefull klang. Py våra sympatier för det nu kämpande och blödande Polen måste i sjelfva verket ha en något egendomlig och särskild karakter, en något annorlunda färg, än de ha hos åtskilliga andra folk. (Ja, ja) Det är nemligen hos oss icke blott det lifliga deltagande, hvarmed man följer en af verldshistoriens skakande tragedier. Nej! det är först och och främst det djupaste och innerligaste medlidande. Just derföre att vi svenskar så högtälska värt fosterland, vår nationalitet, vårt modersmål, vår frihet, våra fäders helgade minnen, just derföre att vårt hjerta smärtsamt samman rympes vid blotta tanken derpå, att en främmande våldsgerningsman skulle lägga en helgerånande hand på dessa dyrbara skatter; just derföre kunna vi så djupt och innerligt känna hela det bottenlösa elände, ailt det gränslösa lidande, som denne ädle martyr bland nationerna fått genomgå. (Bifall.) Jag hör att I instämmen med mig deruti, att det polska folket är en martyr, och sannt är det, att verldshistorien näppeligen torde kunna framvisa mänga martyrer, som genomgått så förfärliga och så långvariga marter, som denna moraliska personlighet, detta polska folk genomgått, utan att ändock förneka sig sjelf, utan att vilja uppge hoppet. Men med medlidandet förenar sig också hos oss ett ganska klart och bestämdt intresse. O, hvem skulle klarare förstå det olycksbringande, det för hela Europa hotande i Polens öde än vi, som mer än en gång från samma håll tillärnats samma öde, vi som ha samma mäktiga fiende, hvilken just sedan Polen fallit blifvit mera hotande än förut, vi för hvilka ett återupprättadt fritt och sjelfständigt Polen skul:e utgöra ett det yppersta fäste och bolverk på vår högra flygel. (Bifall; Härmed förenar sig hos oss slutligen det lefvande koppet om möjligheten af Polens återupplifvande. Vi känna så väl af egen erfarenhet hvad ett folk, som på allvar kämpar för sin frihet, kan uträtta. Ri veta, att en för sitt lif ämpande nationalitet gjort underverk i förgångna tider och kan göra det ännu i dag. i veta, att när de många individer, som bilda en nation, samla alla sina tankar, alla sina känslor, alla sina önskningar i enenda brännpunkt, fosterlandets befrielse, då är den nationen långt mäktigare, då kan den slå till och med en långt större styrka, då kan den hålla ut med en långt större ihärdighet än man någonsin kan döma till efter yttre materiella beräkningar. Jag tror sålunda, att det kan vara till något gagn för den rättvisa saken, att sympatier, som ha sådana grundvalar, på ett hörbart sätt uttala sig inför Earopa, att det folk, som verkligen så nära deltager i Polens öden, i tid låter sin stämma höras i denna sak. Men jag tror tilllika, att det kan vara till något gagn för oss sjelfva. Det är nemligen till gagn och det är af vigt att vi följa vårt samvetes röst, när det manar 038 att icke tysta och likgiltiga åse himmelsskriande våldsgerningar och derigenom i viss mån bli medskyldi a deri. Det är af vigt att icke, hvarken för Fohets eller förnumstigt beräknande klokhets skull, ringakta den inre manande stämman; det är af vigt att i någon mån medverka dertill att den praktiska kristendomen kan göta sig gällande äfven i samhällslifvet, äfven i förhållandet mellan nationerna. Om någon vill säga, att kristendomen bjuder att menniskorna skola vara slafvar, att de skolal. hjelpa till att törslafva hvarand:a och att de skola i stum undergifvenhet böja sin nacke under det själsmördande tyranniets ok -— så är det ieke någon sanning, utan en nedrig och okristlig lögn. Kristendomen är frihetens och menniskokärlekens religion. Den vänder sig icke blott till individerna, utan äfven till nationerna med det budet: Allt hvad I viljen att menniskorna skola göra eder, det gören I ock dem. (Lifligt bifall.) Jag tager mig friheten föreslå, att de tänkesätt som lifva deltagarne i detta möte måtte sammanfattas i några korta, klara resolutioner, hvilka sedermera här och i utlandet kunna publiceras, och hvaraf äfven en afskrift genom inbjudarnes försorg kunde tillställas någon framstående reresentant af den polska nationaliteten, t. ex. urst Czartoryski i Paris. Jag föreställer mig äfven, att en insamling för polackarne skulle vara ändamålsenlig och omfattas med deltagande. Afven om summan icke kunde bli så betydande, innebure den dock ett faktiskt vedermäle af våra sympatier, och alltid kunde det bli något bidrag till anskaffande af vapen; hvilket är hvad som förnämligast brister de polska frihetskämparne. Egde de blott tillräckligt af vapen, så skulle snart krigsbulletinerna derifrån ljuda på ett helt annat sätt. Må detta — i förbigående sagdt — innebära en erinran för andra frihetsälskande, af en fremmande öfvermakt hotade folk, derom att i nödens stund, då det gäller att kämpa på lif och död, nog kan man inom kort få stridsmän i alla delar af landet, men vapen kunna icke i en hast fabriceras eller anskaffas; de måste förut vara spridda till alla delar af landet. Jag slutar med uttalande af den önskan, att den hvita örnen måtte hålla ut i kampen mot den svarta tvehöfdade, att det blodröda korset på den hvita fanan måtte föra de ädla polska frihetskämparne till betydelsefulla segrar öfver dessa barbariska horder, som genom sin gräsliga framfart alltför tydligt vittna derom, att den ryska civilisationsfernissan är mycket tunn; och att omsider det snart, icke blott på en och annan landsflyktig polacks eller enthusiastisk frihetsväns läppar, utan från hela det civiliserade Europa tillitsfullt må ljuda: Ån är Polen ej förforadt!? (Lifliga och långvariga bifallsrop.) Riksdagsmannen Uhr från Nerike var, sjelf ofärdig, väl i stånd att känna olyckan af att lida. Vi svenskar ega frihet och sjelfständighet. Den lägste arbetaren, hur små hans vilkor än må vara, är dock en sjelfständig man. Visserligen hafva vi ännu att dragas med en statsförfattning som splittrar oss, men vi hafva också en regering, som visat sig villig att gå folkets önskningar till mötes och framlagt ett tillfredsställande representationsförslag. Polen deremot saknar allt detta goda, det är icke fritt, det är; icke sjelfständigt, och det har icke en regering som det med förtroende kan vända sig till. MåtteV våra önskningar kunna bidraga till att bereda dem lycka och framgång ji deras strid! (Bifall) Vv a i Häradshöfding BR. Carlen ville icke trötta de I k n Vv fi församlade med att än vidare;orda om desympatier svenska folket hyste och måste hysa för det polska. Alla de, som före talaren haft ordet, hade med en vältalighet, som icke stod talaren till buds, redan utvecklat arten af och SR 1 för dessa sympatier; och det bifall, som helsat deras framställningar, visade nogsamt att sympatierna funnos och att följaktligen ingentingir annat återstod för mötet än att besluta om lämpi f1 ligaste sättet att uttrycka dem och den form, l1; hvarunder uttrycket af mötets tankar borde ve-lj; derbörande meddelas. — Lika med magister Sohl! fi man ansåg talaren att denna fråga löstes på lämpft igaste sätt genom affattande af vissa b stämda k a RR AA