skilda disciplinerna sins emeilan. Detta sammanhang blifver således allt mera och mera innerligt, ju mindre omfångsrikt detta fält är, och slutligen oupplösligt der föremålet för forskningen är en och samma sak, ehutu sedd från olika sidor och undersökt på olika sätt. EmelJan särskilda, men till en hufvudgrupp förnade vetenskaper. hvilkas innehåll är i grunehuru betraktad från olika fvrer berörda sammanhang sålet, isynnerhey om den i och för ning i nämnda huivudgrupp inrättade vetenskapliga anstalt til ilika är undervisande, att det verkligen påfordrar ett organiseradt, ovil korligen till samverkan ledande samband både mellan de särskilda lärarne samt mellan lärare och lärjungar. Deita samband åter kan knappast och endast ofuilständigt vinnas utan samboende på samma ställe och härigenom möjliggjordt gemensamt begagnande af alla till denna forskning och undervisning hörande oundgängliga hbjelpmedel. Studium och forskning i så innerligt förenade vetenskaper behöfva nemligen för att harmoniskt och utan ensidighet utveckla sig, ej allenast de allmänna och i litteraturen förvarade utan äfven de omedelbara i detalj gående resultaterna af hvarandras verksamhet. Sambandets innerlighet uppnär slutligen en så hög grad och en så väsentlig betydelse, att icke blott den ena läraren icke kan undvara den andres medverkan, utan äfven att den helgjutenhet i forskning, lärdom och undervisning, som personligheten hos en enda menniska kan åstadkomma, är nödvändig för den behöriga sammanhållningen och friheten i forskning och lära. Detta slags sammanhang eger rum mellan teori och praxis i en sådan vetenskap, som medicinen är. Den utgör en af flera discipliner bestäö re vetenskap, som väl står i aflägsnare eller närmare samband med andra vetenskapsgrenar, allt efter dessas större eller mindre san. manhang med medicinen; men framför allt måste, i ölverensstämmelse med hvad ofvan blifvit sagdt, mellan dess egna discipliner förefinnas eu samband af vida innerligare eiler anisk art och beskaffenhet. Till följd häraf behöfva de alltid och fullständiga hvarandra sarst kunna icke utan stor olägenhet för det hela skiljas och ensidigt bearbetas. Medicinens föremål är menniskan i hennes friska och sjuka tillstånd eller, med andra ord, hennes organiska , såväl under normala som abnorma förhålianden. Det är således oundgängligt både för studium och för forskning i medicinen att ega tilliälle till iakttagelse af och om menniskor och framför allt sjuka menniskor. Den ene eller andre läraren kan vara mer elier mindre sysselsatt med elevernas inöfning i vissa af de mångfaldiga detaljer af insigter och färdigheter, som äro nödvändiga för en rätt sjukvård; men alla böra de ega tillfälle att ur denna det medicinska vetandets hufvudkälla eller sjukiakttagelser hemta innehåll och kärna för vetandet, impuls till vidare forskning och beriktigande af de möjliga misstag i analogier och slutsatser. Attskilja den medicinska vetenskapen i teori och praxis är derföre olycksbringande och orimligt och sker numera icke heller på annat sätt, än att under stadiitilen en viss succession af läroämnen lämpligen eger rum, sart stt i anseende till kunskapsfältets vidd vissa lärare få sysselsätta sig mera med det allmänna och förberedande, anAra med inlärande at de mångfaldiga detaljerna. Ej c7 gång studiet af melicinens grundläggande disciphitter såsom anatomi, fysiologi, kemi och farmakologi, kan utan skada diifvas för sig och på annat ställe, än de egentliga medicinska studierna, emedan sambandet dem sinsemellan, samt mellan dem och medicineh eger nästan samma karaktär af oskiljaktig sammangjutning som det, hvilket förefinnes mellan den egentliga medicinens teori och praxis. Endast vid ett sådant fullständigt medicinskt läroverk kunna dessutom ensidighet och förfall i undervisning och studier ndras, derigenowm att lärareantalet blifver tillräckligt och disciplinernas mångfald : ehörigen iakttagen, ty der så många are verka och så vidsträckta studier bedrifvas, måste otvifvelaktigt behörigt lif och omvexling i forskning och undervisning uppkomma. Vudervisningens förfall i någon eller några vetenskapsgrenar förekommes åter derigenom att de kunskapsarter, hvilka leda och kont:ollera hvarandra, här genom samverkan och förening till ett helt kunna utöfva denna inflytelse, hvilket åter icke låter sig göra, om man åtskiljer dem. Utskottet kan undgå att yttra sig angående tillräckligheten, eller otiliräckligheten at redan befintliga lärarekrafter på det ena eller andra stället, — men då vid pröfningen af hvad som till utjemnande af förhållandet blifvit åtgjordt, företer sig det egna förhällandet, att det läroverk, åt hvilket statsverket bestått de flesta lärostolar, blifvit beröfvadt undervisning i en del för hvilka det eger särskilda lärare -— j tigheten att undervisa måste anses illusorisk då den undervisande ej tillerkänts rätt att i undervisningsämnena examinera eller öfver lärjupgarnes framsteg afgifva betyg, kan utskottet ej unc att atminstone anmärka, hurusom icke på något sätt tillgodogjorts den besparing åt statsverket, som derigenom kunnat vinnas, utan lärostolar bibehållits, hvilkas overkihet legaliserats och hvilka derigenom förandlats till sinckurer. De ämnen, som ingå i medicine kandidat examen äro följarde: 1:o Anatomi och histologi; I l 2:0 Myiologis 2:0 M edit NE och fysiologisk kemi; ä armakologi; no Mea.insk historia, allmän patologi, terapi och allmän par ogisk anatomi; 6:o0 Allmän kirunp i sik; 7:0 Fysiologisk obsterW; . Ör Bo Propedevtisk medic:nsk kirurgisk klinik. De åter, som ingå i medicine licentiatexamen äro: N N 1:0 Speciel mediciusk patologt och terapi: 2:0 Peediatrik; 3:o Psykiatri; . 4:o Läran om Syfilis och hudsjukdomar; 5:o Speciel kirargisk patologi och terapi; G:o Ophtalmiatrik ; 7:0 Ovbstetrik och gyniekologi; 8:0 Speciel patologisk anatomi; 9:0 Tozikologi och Farmakodynamik ; 10:o Medicina forensis. Begge examina omfatta således aderton ämnen ; och dä medicinska fakulteterna hafva sig uppdragen så väl undervisningssom examensskylåighet för bådadessa examina, äro alltså de aderton ämnena fördelade vid Upsala på tio lärare och vid Lunds på sju. Det ville då synas rättare och för undervisningens bästa mera fruktbringande att fördela de aderton läroämnena på de aderton lärare, som Carolinska institutet eger, n att fördela dessa aderton ämnen, såsom t. ex. i Lund, på sju. Om det måste erkännas att institutets öfreriigsenhet i lärareantal och materiella ressurser ligger öfre vägande inom det praktiska gebitet, så har utskottet dock ej kunnat finna giltig grund för det påstäendet, att instimeola falhaltatarnn I radnk Mm sm renat mmnd