det för ständerna vara att anskaffa de I1,934,303 rdr, som erfordras för båda jernvägsstyckenas byggande jemte Byelfvens upprensning, fastän icke omöjligt, om man begagnade sig af både hrr Carlens och Stuarts förslager att anskaffa förökade medel, hvarigenom åtminstone en summa af närmare 9 millioner uppkomme. Emellertid har ingen röst ännu höjt sig för en sådan åtgärd, fastän på flera håll sympatier derför lära finnas. Deremot hafva så många yrkat på Porla—Degerforsbanans fullbordande till Kristinehamn med de medel, som varit afsedda till sammanbindningsbanan i Stockholm, att denna åsigt synes hafva de flesta chancerna för sig. Nekas kan ej heller att det skulle ligga något halft och ofulländadt i banbiten mellan Porla och Degerfors, samt att nyttan af densamma för orten och landet under 6 års tid blefve ringa. De närmast omkring boende skulle kunna forsla sina personer och lättare produkter till vestra stambanan — detta blefve allt. Men fullbordades banan till Kristinehamn, så sattes inom trenne år rikets öfriga jernbanor i förbindelse med Wenern vid en god hamn, till hvilken alla de i banans grannskap liggande bruken då kunde forsla sina produkter, hvarjemte persontrafiken med Wermland betydligt underlättades, äfvensom Filipstads bergslag kunde föra de produkter, som för jernvägstransport voro lämpliga, till eller ifrån rikets östra eller södra delar. Om det således visar sig, att den enligt vår åsigt principielt riktigaste utvägen — tt ettdera bygga båda bandelarne eller den mellan Arvika och gränsen — ej kan genomdrifvas, men deremot största utsigten till framgång finnes för fullbordandet af delen mellan Kristinehamn och Porla, emedan för denna åtgärd de fiesta förespråkare uppstått, så torde det mest praktiska vara att, till förebyggande af split och söndring samt deraf följande oreda och förvirring, sluta sig kring sistnämnda mening och understödja densamma. Men detta bör ske med uttryckligt förbehåll att man bestämmer sig för riktningen Arvika till gränsen, samt att de anslag beviljas till förberedande arbeten på denna sträckning, som K. M. äskat i sin proposition. Ty detta är sannerligen det minsta vi kunna göra med anledning af norrmännens vänskapliga tillmötesgående. För öfrigt får man trösta sig med, att det som ej sker inom 3 år, det sker inom 6 — och längre skola vi väl hoppas att det ej kommer att dröja, innan det vigtigaste föreningsbandet mellan båda brödrafolken för alltid sammanknytes.