så torde allenast af denna orsak den nordligaste riktningen komma att förfalla. Ifärtill må ändtligen fogas, att svenska regeringen äfven för sin del uppgifvit tanken på densamma, då K. M:t i sin proposi tion angående statens jernvägsbyggnader begärt anslag till banan mellan Arvika och gränsen. Vi komma nu till det andra alternativet för en nordligare riktning, än den af komiten föreslagna. Detsamma synes hafva uppkommit på följande sätt. Sålänge det vigtiga Sunne-Fryksdals-intresset kunde göra sig gällande, fanns äfven något skäl och ett verksamt stöd för Mölnbacka-Norum-intresset. Och att Fryksdals-intresset med fog kunde anse sig förbigånget, så länge det var frågan om att draga jernvägen öfver Norselfven vid Nor och ej vid Harsäter — såsom i början (1855) var fallet — kan ej nekas. Men då Fryksdals-intresset genom banans dragande till Harsäter dels i det närmaste blef tillfredsstäldt, dels svårigheterna att få den öfver Mitandersfors till Norge blefvo allt ögonskenligare, stod Mölnbacka-Norum-intresset temligen isoleradt. Icke desto mindre hafva dess förespråkare, hvilka, oaktadt sitt fåtal äro särdeles ifriga och nitiska, fortfarande ifrågasatt stambanans dragande öfver nämnde bruk och sedermera öfver nedre Fryken vid MNilsby till någon punkt vid Wermeln, emedan det skulle sett alltför illa ut att enkom för deres skull göra en så stor krok som till Mölnbacka eller Dömle, men sedan gå ned till Frykstad eliter Carlstad. De hafva äfven försökt att i sitt intresse indraga Filipstads bergslags samt för sin räkning återupplifva Fryksdals-intresset. För vår del kunra vi omöjligen inse, hvilka fördelar bergslagen skulle hafva af den nordligare riktningen. Vi hafva redan anmärkt, att dess hufvudutförselpunkt. siltid blir Christinehamn, till hvilken ort: redan en beqväm farled af något öfver 4 mils längd från Filipstad förer. Men en bibana till Norum från Filipstad blefve öfver 3!, mil lång och stambanan från Norum till Christinehamn nära på 3v. mil — hela vägen tillsammans således omkring 7 mil. IHöraf följer således klarligen, att det omöjligen kan löna sig att på denna bana forsla den vida större delen af borgslagens produkter till Christenehamn, utan att denna del gick den gamla blott 4 mil långa och vida billigare vägen. Banan skulle sålunda blott begagnas af den mindre del produkter, som går till vestligare belägna delar af Wermland. Ben nukan zaed skäl ifrågasättas, huruvida det skulle vara öfverensstämmande med bergslagens verkliga nytta att uppoffra 3 å 4 millioner för ett ga underordnadt intresse, då den redan har en så god farled. För vår del kunna vi omöjligen förest illa oss något sådant. Men att Mölnbacka-Nornmåntresset på det lifligaste önskar bibanan, det förstå vi ganska väl. Man har äfven försökt att förespegla en kombination mellan bergslagens och Fryksdalens intressen, derigenom att den förras malm och tackjern på banar skulle forslas till den sednares bruk för alt becrbetas, hvarigenom Fryksdalen skulle kun godogöra sig sin öfverskjutande kol-till Med denna kol-tillgång lärer emellertid f hålla sig så, att bruksegare på Frykens vestra etrand förlidne år varit tvungna att sjelfva hemta kol från sydligare delar af Wermland samt med stor kostnad forsia den fram, dels med körslor, dels med rodd på Fryken, Dermed torde således ej vara mycket bevändt, Mölnbacka-Norum-iniresset står följaktligen numera temligen soleradt, huru mycket det än försöker öfvertyga andra ait ej är förhållandet. ÅA andra sidan stå Fryksdalens och Carlstads intressen, d.v. s. tvenne häraders och Wermlands hufvudorts mot några bruk. Ty vil våga påstå, att Frykedalen snarare skulle hatva skade än pytta af en jernväg från Nilsby till Christinehamn i jenförelse med en från Harsäter till Carlstad Ej kan det vara någon fördel för Er rksdalen ait urlasta sina produkter via Nilsby och sedan föra dem 6 mils jernväg till en så aflägsen hamn som Ohristinehamn, då den