en svensk eller norsk här skulle röra sig i Wermland, den enligt all sannolikhei skulle begagna sig af den gamla stråkvä gen, öfver Carlstad och Arvika. Ginge då nordvestra stambanan i samma riktning, så hade armen af densamma mångfaldig nytta. Men ginge banan 3 eller fyra mil nordligare, så skulle armen ej allenast icke hafva något gagn af den, utan den blefvc snarare till olägenhet, emedan den antin gen måste bevakas af en särskild kär på det fienden ej skulle draga nytta af den, eller också förstöras. Detta för den händelsen, att svenska och norska hären skulle nödgas draga sig tillbaka till Wermland. Men för det vida sannolikare fallet, att den förenade hären drog sig söderut till Carlsborg, blefve den nordligare riktningen ännu ofördelaktigare. Ty då fienden i sådant fall naturligtvis bemäktigade sig vestra och nordvestra banornas föreningspunkt vid Porla, afskar han derigenom all förbindelse på banan med Norge. Men gick banan öfver Arvika och Carlstad, så kunde man åtminstone begagna de delar af densamma som gå till dessa ställen, samt från dem sedan sjöledes föra både trupper och krigsförnödenheter till Westergötland. Vi hafva nu sett att det första alternativet till en nordligare riktning hvarken motsvarar Wermlands enskilda behof af godsoch persontrafik, ej heller i allmänhet är fördelaktig i militäriskt hänseende, hvartill äfven kan läggas att den förs rar, ja nästan omöjliggör en lifligare f bindelse mellan Westergötland öfver Arvika med Norge. Härtill kommer slutligen, att dess utförande enligt all sannolikhet skulle blifva underkastadt betydliga hinder. Komiten har visserligen efter flygtig besigtning medgifvit, att terrängen synts förete mindre svårigheter, än den af densamma föreslagna riktningen. Men detta har åtminstone icke varit fallet i Norge, från hvars regering under den 3 sistlidne Sept. skrifvelse till civildepartementet ingått, det terrängen på norska sidan, enligt norske ingeniören OC. Piehls rapport, varit sådan, att han bestämdt afrådt från denna riktning samt såsom den i alla hänseenden fördelaktigaste föreslagit den öfver Eda. Då det lärer blifva svårt att förmå norrmännen emot sitt eget intresse välja den både dyrare och ofördelaktigare riktningen, så torde allenast af denna orsak den nordligaste riktningen komma att förfalla. Tärtill må ändtligen fogas, att svenska regeringen äfven för sin del uppgifvit tanken på densamma, då K. M:t i sin proposi tion angående statens jernvägsbyggnader begärt anslag till banan mellan Arvika och gränsen.