Doktorn och Falkenstern suto nu nje på terrassen hos Anna, Falkenstern sysselsat med att öppna postväskan, som ankommit. Han tog derutur tvenne bref med adress till Anna; det första var från en hennes slägtinge och tycktes -göra henne glädje. Hon räckte det åt mannen att läsa, hvar efter hon öppnade det andra. Vil! läsmingen deraf flydde den svaga färg från henaes kipder, som glädjen fram lockat, och då hon bunvit till slutet, tryckte hon båda händeraa emot bröstet, kslammande: Jesus Kristus, förbarnia dig öfver mig. : Ansigtet förvreds alldeles och hon fick eil svårt slaganfall. Tyenne dagar derefler var Anna icke mera bland de lefvandes antal. Hon hada några timmar före sin död återfått. målet och fullkomlig sansning. Den förste önskan hon yttrade var att få se sin dotter, till hvilken bon talade ur djupet ef sitt hjerta, och sedan hon hade tagitafsked af Gurli och anförtrott henne i tant Catharines och Blisabeths vård ville hon vara allena med sin make, Hvad emelian honom och henne sades, kände endast Gud. Hon dog i mannens armar. Under den tid som förflöt efter Annas död och tilldess hon begrafdes såg man ej Falkenstern. : Gurlis sorg var så vild och våldsam, att läkaren i början fruktade ait den skulle utölva ett menligt inflytande på hennes förstånd. Det stackars barmet iede nu förlorat den enda varelse vid hvilken hennes själ med alla dess ytterligheter var fästad. Smärtan al denna förlust ver också sådan, att Gurli tyckte tig ej kunna öfverieisa den. Hon visste ej änau att surgen är elt gift som sällan dödar. Dagen efter begrafningen helt tidigt reste Falkensterp allega från Birgersborg.