hufvudlandsvägen från Christinehamn öfver Carlstad och Arvika till Eda. Den har ej bekymrat sig om att banan ett långt stycke följer Wenerns strand samt ett annat stycke går längs med Klar-elfven. Ej heller har det fallit den in, att draga banan genom Wermlands nordligare, föga bebyggda och mindre produktiva trakter. Det är derföre som vi till alla delar måste gilla dess förslag. Låtom oss nu närmare i detalj granska detsamma. Till ändpunkt, eller rättare sagdt utgångspunkt från vestra stambanan, har komiten föreslagit Djupbäcken i granskapet af Porla, d. v. s. den punkt af vestra stambanan, hvarifrån man på kortaste vägen kommer till Wenerns norra strand. Banans vestra ändpunkt eller föreningspunkt med den norska, har naturligtvis måst bestämmas i öfverensstämmelse med terrängens beskaffenhet på norska sidan. Sedan åtskilliga alternativer blifvit satta i fråga, har man äfven här funnit, att den sedan urminnes tider begagnade, gamla farvägens från Arvika till Itongsvinger med några få undantag varit den fördelaktigaste linien och såsom föreningspunkt bestämt Eda glasbruk !g-mil från norska gränsen, Bland alternativer må nämnas ett, att föra banan söder om stora landsvägen öfver Sulvik och Skillingsmark till norska gränsen; men så väl på svenska som norska sidan har man stött på så oöfvervinneliga terränghinder (redan 1855), att saken alldeles måst uppgifvas. Sammalunda har förhållandet varit med en linie norr om stora landsvägen, som på norska sidan nyligen (1862) blifvit undersökt, och hvilken skulle utgå från Kongsvinger, derpå dragas öfver sjön Möckern och sedan fortsättas till gränsen antingen vid Varild sjön eller vid Utgård sjön (i riktning af Mitandersfors), för att der möta en svensk bana, som antogs gå från Sunne i Fryksdalen, förbi Gräsmarks kyrka, norr om sjön Kymmen till Mitandersfors; på norska sidan har man likväl mött en särdeles ogynnsam terräng, der mycket kostsamma arbeten måste verkställas för banans utläggning, hvarjemte i anseende till flera förekommande starka och långa stigningar af ända till 1 på 60, hvilka icke kunde undvikas, trafiksäkerheten skulle blifva i hög grad vansklig. Äfven denna riktning torde således få öfvergifvas, om äfven närmare undersökningar på svenska sidan skulle utfalla mindre ogynsamma. Sedan banans ändpunkter blifvit fastställda, har det återstått att bestämma vissa mellanpunkter, som varit fördelaktigast belägna med afseende på Wermlands behof af förbindelse-medel. Wermlands rikedom på segelbara vattendrag, hvilka alla gå fram nordvest till sydost, har, med. undantag af några tvärvägar, gifvit dess flesta kommunikationer samma riktning. Bland dessa kommunikationer äro isynnerhet fyra, hvilka medelst kanaloch mindre jernvägsanläggningar blifvit utvidgade och förbättrade, af framstående vigt och betydelse, nemligen: a) Byelfs vattendrag, som går från Sulvik och Arvika iJösse härad, genom detta samt Gillbergs och Näs härader till Wenern, och hvilket, tillika med den nordligare liggande sjön Ränken, emellan hvilken och Sulvik en jernväg är anlagd, utgör en trafikled af omkring 10 mils längd ; vid Seffle j; mil från Venern finnes kanal och sluss. b) Frykens vattendrag (8 mil långt) bildar tillsammans med en jfernväg från Urykstad till Lyckan vid Klarelfyen och derifrån till Carlstad en trafikled för bruksoch sågverkseffekter samt spanmål, af 10 mils längd; skogsprodukter kunna direkt senom Norselfven flyttas till Wenern. c) Klarelfven utgör en flottningsled af flera och 20 mil för skogsprodukter; genom Forshaga kanal kan den för grundgående båtar befaras ungefär 3 mil från dess mynning till Degefors, hvarofvanför iter finnes 3 mils segelled. d) Det system af insjöar, kanaler och jernvägar, som förenar Filipstads och kringiggande bergslager med Kristinehamn och bildar en mycket använd kommunikationsinie af 6 mils längd. Till Wermlands förnämsta vattendrag kan äfven räknas sjön Wermeln, hvilken zenom Borgeviks jernväg är förenad med Wenern,. Det har nu varit komitens uppdrag att med jernbanan beröra dessa kommunikationslinier, på de lämpligaste punkterna, utan att jernvägen derföre behöfde gå i för tara kvalar Dan har sam herärlnog