2IILTA VRILVIVAR I 1 UVITI: 2 ICUSDSCUS UVI HGUaAUUT till den ryska politiken kunde å andra sidan alldeles icke rättfärdiga ett dylikt steg. Rysslands diktan och traktan hade alltid gått ut på alt Preussen skulle nedsättas tilll; en stat af andra rangen, Aren 1806 och 1807 hade det riktat sig med stycken at det. preussiska området, på kongressen i Wien l satt sig emot all förstoring af Preussen och 1850 väsendtligen befrämjat att ett Olmitz blef af genom den ställning det intog mellan Preussen och Österrike. Den ryska politiken mot Preussen vore således alldeles tydlig, och sistnämnda land måste lämpa sin derefter. Redan 1831 hade Preussen begått det stora felet att utan all vedergällning godmodigt understödja Ryssland, ehuru förhållandena då voro mindre ogynnsamma för Preussen. Nu måste obestridligen afseende fästas å sinnesstämningen hos Frankrike, som icke skall tillåta konventionens verkställande. Men skulle hr von Bismarck begagna denna utländska förveckling till en diversion för den inrikes konflikten, så skall kammaren icke bevilja en enda thaler dertill. Hr von Bismarck bestred att börja med att halfva armån blifvit ställd på mobil fot, .såsom hr von Unruh påstått. Blott infanteriets reserver hade blifvit inkallade. Icke en enda häst hade blifvit köpt för kavalleriets räkniog. Han påstod derpå att allt hvad som skett vore nödvändigt för gränsens skyddande samt bestred slutligen att afstyrkande råd ingått eller vore att vänta från makterna. Representanten Waldeck slöt af ministerpresidentens tystnad att konventionen verkigen funnes till; den betydde öfverförandet af gensdarmer och polis till en stat, som hittills blott lefvat genom polis och gensdarmer. Den, på hvilken blygselns rodnad ej stiger upp iansigtet öfver att detta utgår från den stat, hvars kallelse det är att vara Tysklands ledare, den är ej värdig att kallas preussare. Preussen skall veta att genom sin förvaltning och sitt militärsystem såsom hittills bibehålla det lilla stycke af Polen, som det besitter. Men ministören vill drifva våra söner ut i striden såsom absolutismens bödelsknektar. Detta påminner om kurfursten af Hessen, hvilken i förra århundradet bortschackrade landets barn till Amerika (Högljudda bravorop). I Ryssland råder en annan anda efter bondeemancipationen. Det preussiska partiet, hvars koryfå ministerpresidenten är, har alltid bekämpat kejsar Alexanders stora reformer. Nu, då partiet hoppas på absolutismens återställande 1 Ryssland, skyndar det denna till hjelp. Men våra söners blod skall ej förspillas för en frivol politik till fromma för en främmande makt. Om ministerpresidenten ej vill framlägga konventionen, så må den genom kammarens utslag fördömas såsom ej grundad på folkrätten och såsom oerhörd i historien. . Detta tal mottogs med stormande bifall. Äfven åhörarne på läktarne applåderade och u åste åferkallas till ordningen af presidenten. Efter ett svagt och retadt svar af hr von Bismarck fäste härefter representanten Virchow uppmärksamheten på att hela saken blifvit bragt å bane af militärkabinettet, som på sidan om regeringen utöfvar ett hemligt, öfvermäktigt inflytande. Han talade äfven om den ryska depesch från Warschau till ryska sändebudet i Berlin, som insurgenterna uppfångat och hvilken blifvet offentliggjord i krakautidningen Czaz. Ryssland uttrycker deri sin till hälften ironiska förvåniog öfver att Preussen så beredvilligt erbjuder sin hjelp, hvilken Ryssland alldeles icke behöfver 1 så stort omfång. Detta faktum gjorde stort uppseende. Hr von Bi:marck svarade väl att enligt de upplysningar, ban inhemtat (nemligen hos den härvarande ryska beskickningen) vore depeschen oäkta. Men polska representanter påstodo att de sett depeschen i original. I går gick till och med ett rykte, att de ämnade inlemna den till den nya debatt öfver den polska frågan, som förestår i nästa vecka. Detta tarfvar dock bekräftelse. Härmed afslöts debatten. Representanterna Hoverbeck och von Carlowitz, den förre tillhörande framåtskridandepartiet, den sednare den venstra centern, inlemnade derefter följande förslag: Representkan maren torde besluta att förklara: Preussens 1intresse fordrar att den kongl. statsregeringen i fråga om den i konungariket Polen utbrutna revolutionen icke bör understöda eller gynna hvarken den ryska regeringen eller insurgenterna och följaktligen icke tillåta någondera af de krigförande att utan förutgången afväpning beträda det preussiska området.? Detta förslag hänsköts till ett utskott af 21 medlemmar, hvilket i går afton höll sin första sammankomst. Förslaget antogs med alla röster utom tre, hvilka önskade en icke synnerligen väsentlig ändring i ordalagen. Om noninterventionsprincipen voro alla ense. Referenten, br von Sybel, konstaterade att kammaren under alla förhållanden hade rättighet att afgi!va denna förklaring. Men dubelt berättigad dertill vore hon genom de fakta, som redan blifvit kända: att ryska trupper, som inträdt på preussiskt område, erhållit sina vapen tillbaka, blifvit af en preussisk eskort under klingande spel beledsagade till gränsen o. s. v. Hr von Sybel omnämnde äfven ett samtal, som hr von Bismarck på kronprinsens bal haft med representantkammarens vicepresident, hr von Bebrend (detta får ej törvexlas med ett annat, i en börstidnirg omnämndt, hvilket tyckes vara förvrängdt eller alldeles apokryfiskt). Hr von Bismarck antydde dervid, att enligt den med Ryssland afslutna konventionen båda ländernas trupper fingo ötverskrida gränsen 3 4 4 mil (ungefär en dagsmarsch). Han tillade deretter att det egentligen läge i Preussens intresse att låta resningen gripa omkring sig; derpå kunde det då besätta Polen samt eventuelt till och med behålla det; ty Ryssland skulle gerna vilja bli qvitt denna tagg i sitt kött o. s. v. fanfaronnad lade reFE FA Man På denna uppenbara . bf: oo. Ts