STOCEHOLM den 25 Febr, Adelns Reformbankett. Den af ett betydligt antal bland ridderskapet och adelns ledamöter subskriberade festmiddag, afseende att uttrycka deras glädje och tacksamhet för konungen och hans regering i anledning af det kungliga reformförslaget egde rum i går på hotell Phoenix. Såsom deltagare i denna fest hade omkring 100 ledamöter af riddarhuset antecknat sig. men 15 voro genom sjukdom eller annat förfall bindrade att tillstädeskomma. Sällskapet lifvades af den gladaste stämning och det varmaste intresse för den stora samhällsfråga, som utgjorde festens föremål. Bland deltagarne sågos flere af de äldre vännerna till reformen i vårt land eåsom majoren von Schantz, friherre H. Hamilton, apten C. A. Mannerskantz, friherre A. C. Raab, herrar. W. F. Dalman, De Mar och Stuart, friherre Rosenblad m. fl. Till dessa hade slutit sig ett större antal yngre vänner af framåtskridandet, bland hvilka vi nämna grefvarne Ehrensvärd, Stenbock, Wachtmeister, Cederström, A. Posse, Taube, Lagerberg, G. K. Hamilton, OC. B. S. Mörner; friherrarne A. L. och F. W. Stjernstedt, Stedingk, Fock, Liljencrantz, v. Schultzenheim, C. Cederström, v. Otter, Sylvander, hrr v. Möller, Burtn, Nordensköld, Paykull, presidenten Munkaf Rosensköld, hrr E. och L. Nordenfelt, R. och F. Cederschiöld, R. Adlersparre, Ehrenheim, Fahnehjelm, 5. E. v. Hofsten, Uggla, v. Qvanten och W. R. Tersmeden. Friherre W. F. Tersmeden hade, ehuru ej i staden, låtit anteckna sig. Emot slutet af middagen föreslog friherre H. Hamilton en skål för H. M. konungen i följande ordalag: Sedan rikets ständers konstitutionsutskott tillstyrkt det af K. M:t i nåder framlagda förslaget till ny riksdagsordning, och detta sålunda enligt 81 S regeringsformen är hvilande till slutlig behandling vid nästinstundanderiksmöte, hafva vi, här församlade ledamöter af Svea rikes ridderskap och adel, ansett tiden vara inne för att i underdånighet uttala vår tacksamhet inför vår älskade konung, för det han låtit utarbeta detta förslag, som i alla delar af riket blifvit med en så allmän belåtenhet emottaget och som nu lyckligen genomgått sin första af grundlagen öreskrifna behandling. De känslor, som vid detta tillfälle uppfylla våra bröst, kunna ej vara af alldeles enahanda beskaffenhet med dem, som uttalats af de hittills orepresenterade inom nationen, ej heller med dem, som hysas inom de klasser, som väl redan äro representerade, men som genom det afgifna förslaget tillförsäkras utvidgade rättigheter. Den svenska adeln har fullt skäl att högt värdera den dyrbara företrädesrätt den ärft från vördade fäder eller erhållit som belöning för uppoffringen af sina bästa krafter i fosterlandets tjenst, rättigheten att, utan att behöfva efterfika någons est, ega att vid uppnådd politisk myndighetsålder deltaga i rådslagen om fäderneslandets allmänna angelägenheter, och att dymemelst hvaroch en i mån af sin förmåga bidraga till det allmänna bästa. Adeln kan ej heller medgifva, att denna rättighet blifvit så utöfvad, att den bör anses förverkad, utan vågar den påstå, att de allmänna ärendena blifvit med insigt och sakkännedom behandlade inom riddarhuset, att ridderskapet och adeln städse haft rikets stora intressen för ögonen och i de flesta fall tagit initiativet till vigtiga reformer — ja, att det mera än en gång varit svenska adeln som stått främst, då det gällt att emot maktens inkräktningsbegär eller medstånds missförstådda ifver försvara svenska folkets urgamla frihet, nationens rätt att blifva hörd i alla frågor rörande landets väl i inre eller yttre afseende — och att besluta i allt som rörer beskattning. Det är således en stor och verklig uppoffring, som nu åter äskas af svenska adeln, den största, sedan den redan förut afsagt sig den uteslutande rättigheten att ega skattefri jord och afstått från förmånen att innehafva vissa af rikets högre embeten. Om vi då just genom vårt sammanträdande på detta rum förklara oss beredvilliga att, i hvad på oss ankommer, afsäga oss ofvannämnda vår dyrbara sjelfskrifvenhet, måste det vara vigtiga och öfvervägande skäl, som föranleda oss dertill, ej dagens vindkast, ej heller ett blott eftergifvande för dagens stridsrop. Redan det, att landets konung nu för andra gången till rikets ständers pröfning ansett sig böra framlägga ett förslag till representationens ombildning på grund af samfäta val, måste då för oss vara en anledning att åt detta försla egna den noggrannaste pröfning, äfvensom til det medgifvande att nya förhåilanden inträdt, som kräfva nya inrättningar, lämpade efter desamma. Vi kunna då ej heller längre dölja för oss, att den tid är förbi, då den högre bildningen äfvensom den oberoende samhällsställningen hufvudsakligast representerades genom adeln. Under landets fortgående utveckling har nemligen en medelklass småningom uppstått, som inom sig omfattar ej blott egarne till en alltjemt tillväxande förmögenhet i jord och kapitaler, i handelsrörelse, fabriker och andra industriella företag, utan äfven flertalet af landets vetenskapsmän, dess vitterhetsidkare och konstnärer, samt den mängd icke adliga embetsoch tjenstemän, som hafva eller haft tjenst å rikets stat. Denna medelklass har synnerligast under den femtioåriga fredsperiod, som en mild försyn och regenters vishet förunnat oss, utvecklat sig så, att den numera har de mest rättmätiga anspråk på att blifva representerad vid våra riksmöten. I och för tillfredsställande af dessa anspråk hafva också under de sednare tiderna flertaldiga förslag blifvit underställda riksståndens pröfning. Alla hafva de docx fallit, och har derigenom den öfvertygelse gjort sig gällande, att målet på denna väg svårligen kan uppnås. Klagomålen häröfver, fullt befogade, som af en och hvar måste erkännas, hvilken vil! sätta sig in i denna numera så betydande medelklass ställning, hafva till följd deraf blifvit så högljudda, att landets konung funnit tiden vara inne att lyssna dertill och sjelf gripa verket an. I sin nådiga rr SATANS AEA