re tran 0 6 rn nn ternationella expositionen i Hamburg samt landtbruksmötet i Odense nästkommande sommar, hvarvid uppmaning särskildt framställdes till landets jordbrukare och redskapsfabrikanter att talrikt och på ett hediande sätt deltaga i de utställningar, som vid dessa täflingstillfällen komme att ega rum, och för hvilket ändamål, med hänseende till expositionen i Hamburg, regeringen medgifvit kostnedsfri frakt m. m. fram och äter af utställniogsföremål, och tillkännagafs i sammanhang härmed att akademiens förvaltningskomitå blifvit bemyndigad att, och skulle såvidt på den berodde, vidtaga ändamålsenliga åtgärder för främjandet af ett allmännare deltagande från Sverges sida i denna nya verldsexposition. Derefter uppträdde professor Erdmann med ett längre, bögst intressont föredrag om resultaterna af de geologiska undersökningarne inom landet, dervid i ekonomiskt afseende vigtiga kartor företeddes öfver dels utsträckningen och beskaffenheten af mergellagren inom Upsala, Stockholms och Westmanlands län, med angifning af mergelns halt af kolsyrad kalk och fosforsyra, dels öfver den på fednaste tiden uppmärksammade svarta lerans utbredning i mellersta Sverges dalgångar, och dels öfver snäckmergellagren och deras utbredning i vidå större sträckningar än hvad förut varit kändt — allt omständigheter, som otvetydigt ådagalade att vår jord icke är så fattig som man föreställt sig, utan tvärtom innehåller rika skatter till ymnig produktion, allenast dessa blifva behörigen uppmärk sammade och rätt begagnade. I sammanhang härmed erinrade hr Erdmann att den skandinaviska halfön bar relativt till sin breddgrad det mildaste klimatet på jorden, hvartill orsaken ligger i Golfströmmen, som från Mexikanska viken stryker upp emot Skandinaviens nordliga kuster, der åkerbruk nu idkas, men der endast is och köld skulle finnas, om ej den varma hafsströmmen så förunderligt mildrade klimatets hårdhet. Detta föredrag, likasom det hvilket hr Erdmann höll vid en föregående sammankomst i akademien, var så rikt på sakuppgifter, att det omöjligt kan med fullständighet refereras. — Den önskan uttalades allmänt, att professor Erdmann måtte för en större publik förnya sina lika intressanta som lärorika föredrag. Grosshandlaren C. F. Liljevalceh, som under en lång följd af år varit disponent af det 8. k. Gotländska Myrodlings-bolagets vidsträckta besittningar, meddelade sina rika iakttagelser rörande Gotland och dess naturbeskaffenbet i agronomiskt afseende samt antydde det utmärkta rum, som den gröna ön? framdeles skulle komma stt intaga i vårt jordbruk, då befolkningen på ön hunpit att tillbörligen ökas. Tal. redogjorde i sammanhang härmed för de gynnsamma resultater, som odlingen af hvitbetor och oljväxter lemnat, samt upplyste huruledes det vore fullt konstateradt att de på Gotland odlade hvitbetorna egde lika stor sockerhalt som de bästa schlesiska. Hr J. E. Lundström redogjorde, på särskild uppmaning, tör Munksjö fabrikater af förhydningsoch tjärpapp i långa banor, jemte de stora ekonomiska fördelar, som kunde hemtas af dessa billiga och varaktiga material, hvilka kunna erhållas i huru stora dimensioner som helst, hvarpå såsom exempel anfördes att vid landtbruksmötet i Carlstad förevisats ett stycke takpapp, tillverkadt vid Munksjö, hvilket täckte icke mindre än elt helt kapplands yta. Öfverjägmästaren C. Björkman fästade uppmärksamheten vid de fordringar, rörande våra skogsförhållanden, som ur allmän och enskild synpunkt med skäl kunna framställas, samt de utvägar, som till motsvarande af dessa fordringar vore att beträda. — Från det allmännas sida kräfves oeftergifligen skogarnes bibehållande vid ett sådant omfång och i ett skick, som framgent tillfredsställer landets virkesbehof, på samma gång det åstadkommer gynnsamma klimatiska förhållanden. Den enskildes billiga anspråk äro, att inga åtgärder från statens sida uraktlåtas för vinnande af ett sådant ändamål, utan intrång å den fria dispositionen öfver privatskogarne; men, om detta ej är möjligt, att restriktioner, sedan öfvertygelsen om deras behöflighet blifvit stadgad, ej sträcka sig vidare än nödigt är. Landets skogsareal, som, enligt en äldre beräkning, efter afdrag af oåtkomliga skogstrakter i Norrland, skulle utgöra 26,000,000 tunnland, ansåg talaren kunna antagas till åtminstone 30,000,000, sedan begreppet, oåtkomligt genom vidgade kommunikationer blifvit allt mer undanträngdt. Denna skogsvidd skuile vara fullt tillräckkig för landets behof, om den vore jemnt fördelad; detta är dock ej förhållandet, och de skogfattiga trakterna af landet hafva så mycket mindre gagn af de vidsträckta urskogarne i de norra provinserna, som de ej ens kunna tillgodogöra sig den skogsrikedom, hvilken onekligen finnes på närmare håll, och eom ådagalägges genom dervarande låga virkespriser, i det, t. ex. å allmänningar endast 4 mil från Stockholm, virke blifvit såldt till 35 öre parlasset, samt inom åtskilliga orter af Småland, Österoch Westergötland den upphuggna vedfamnen endast gäller 1 å 1 rdr 25 öre, hvarvid sjelfva varan blott får bewräknas till 30 å 40 öre. Sådana prisförhållanden förklara hvarför meningarne om nödvändigheten af lagstiftningens mellankomst vid den enskilda skogshushållningen äro delade. Den som betalar sin ved med 30 rdr famnen, den tror; men den som kan köpa för 30 öre, den tviflar. Och säkerligen skulle lagar, hvilka möjligen vore till fromma för skoglösa orter, endast blifva ansedda som ett onödigt tvång der skogarne hafva föga värde. Äfven om man måste erkänna Jagstiftningens befogenhet att pålägga band å den enskilda skogshushbållningen, när behoefvet sådant kräfver, synes dock tidpunkten derför ej nu vara inne, isynnerhet som staten lätit komma sig till last en försummelse, mm AA AS Ke Aftan, Lä on Jaa