göra hans metod till en annan, likasom det I Också är momenter i Margaretha, som göra en annan metod nödvändig. Hans metod återigen beror af hans lust, och hans lust är en annan än Don Juäns, om också en : väsentlig likhet förefinnes mellan dem. Man itror sig i allmänhet säga något mycket i klyfligt, då man framhäfver att Faust sluitar med att bli en Don Juan, och likväl! iär dermed ganska litet sagdt; ty det gäl;ler just i hvilken betydelse han blifver det. j Faust är, likasom Don Juan, en demon, men en högre. Det sinnliga får betydelse för honom först sedan han har förlorat en hel föregående verld, men medvetandet om denna förlust är icke utplånadt, det förefinnes beständigt och han söker derföre i det sinnliga icke så mycket njutning som icke mera förströelse. Hans tviflande själ finner intet hvarpå den kan hvila sig och nu griper han kärleken, icke derföre att han tror på den, utan derföre att den har ett presentiskt moment, hvari finnes ett ögonblicks hvila, samt en sträfvan, som förströr och afleder uppmärksamheten från tviflets intet. Hans lust har derföre icke den Heliterkeit, som uimärker en Don Juan. Hans ansigte är icke leende, hans anna icke molnfri, och glädjen icke hans jledsagare; de unga flickorna dansa icke i hans famntag, han fängslar dem till sig. Det Ihan söker är derföre icke sinnlighetens lust allenast; han åtrår andens omedelbarhet. Som skuggorna i underverlden, hvilka sögo blodet af en lefvande, då de fingo fatt i honom, och lefde så länge som detta blod värmde och närde dem, så söker Faust ett omedelbart lif, hvarigenom han kan föryngras och styrkas. Och hvar finnes väl detta bättre än hos en ung flicka, huru kan han fullständigare insuga det än i kärlekens famntag? Som medeltiden talar om trollkarlar, hvilka förstodo att tillreda en föryngringsdryck och dertill brukade ett oskyldigt barns bjerta, så är det detta styrkande medel hans utmerglade själ behöfver, detta enda som ett ögonblick kan mätta honom, Hans sjuka själ behöfver hvad man kunde kalla ett ungt hjertas första grönska och med hvad annat skulle jag jemlöra en oskyldig, qvinlig själs första ungdom? Sade jag att den är som en blomma, så sade jag för litet; ty den är mera, den är en blomning. Hoppets och trons och tillitens sundhet spirar upp och blomstrar i rik mångfald, en stilla längtan drifver på de späda skotten, och drömmarne skugga öfver dess fruktbarhet. Sålunda röres en Faust deraf. Lik en fridens ö i ett stilla haf vinkar den till sig hans oroliga själ. Att äfven detta är förgängligt vet ingen bättre än Feust, han tror lika litet derpå som på något annat, men att det är till, derom förvissar han sig i kärlekens famntag. Endast oskul-. dens och barnslighetens fullhet kan ett ögonblick vederqvicka honom. I Göthes Faust låter Mefistofeles honom ; 4 4 se Margaretha i en spegel. Hans öga förlustar sig vid hennes åskådande, men hennes skönhet är dock icke det han åträr, ehuru han tager den med. Det han åtrår!: är en qvionlig själs rena, ogrumlade, rika, : omedelbara glädje, men denna åtrår han !; icke andligt utan sinnligt. Han åträr såle-! des på visst sätt lika som Don Juan, men: dock helt annorlunda... En eller annan pri Å4 vatdocent, som känner sig öfvertygad om att äfven hafva varit en Faust, alldenstund j han ju eljest omöjligt kunde hafva drifvit Is det derhän att han blifvit privatdocent, skulle! kanske här vilja anmärka att Faust fordrar!( andlig utveckling och bildning hos den flicka, I som skulle väcka hans åtrå. Kanhända eknlle i cn etor. myckenhet docenter finna den-t14 na anmärkning ypperlig och deras respektiva: fruar och fästmör tillnicka den sitt bifall. da Men det är dock skjutet fullkomligt miste, ty Faust skulle icke åtrå något com helst I mindre. En så kallad bildad flicka stode!; inom samma relativitet som han sjelfjs och skulle det oaktadt hafva ull3 ingen be-jl tydelse för honom, vara platt intet. Hon i kunde kanske med sin smula bildning fre-i sta denne gamle tviflets magister att tagalc henne med ut på halisen, der hon då snarti komme att förtvifla. En ung oskyldig flicka ! deremot stär inom en annan relativilet och äv derföre i ett visst afseende intet i förbållande till Faust, i ett annat afseende derernot oerhördt mycket, emedan hon är en omedelbarhet. Endast i denna omedelbarhet är hon ett mäl för hans åtrå och derför sade jag att han åtrör omedelbarheten I icke andligt, utan sinnligt. Allt detta bar Goethe fullkomligt insett och derföre är Margaretha en liten borgerlig flicka, en flicka som man nästan kunde frestas kalla obetydlig. Vi vilja nu öfverväga litet närmare huru Fåust kan hafva verkat på henne, då detta är af vigt med afseende på Margarethas sorg. De enstaka drag som Gcetihe har framhäit hafva naturligtvis stort värde; likväl tror jag alt man för fullständighetens skull bör tänka sig en iten modifikation. I sin oskyldiga enfald märker Margaretha enart att det icke bänoer riktigt ihop med Faust, hvad tron an: vår. Hos Gehe framträder detta i en liten katekiseringscen, hvilket onekligen är ett förträfiligt påhitt af skalden. I Frågan blifver nu hvilka följder detta exa-;s minerande kan hafva på deras förhållande 1 ÅA ms 4 AMA AA dd Ks KR KL ER KA t e Den fordom så glade, lättsinnige och slösjs iklige kammarjunkaren sett nu helt tåligt!d och andäktigt lyssnande till Grönlunds föreläsningar ur bibeln och den tolkning derafir om denne gaf. . Grönlund åter älskade ic i) ke att föra kär) li . ?