olika beskaffenhet, torde blott behöfva omnämnas, att vittnesmålet antyder att hustru Almqvist uppfört sig passande mot majoren samt varit höflig, hvaremot attesten innehåller att hustru Almqvist skulle trängt sig inpå majoren och i pockande ordalag affordradt honom de saker, henne tillhöriga, som majoren qvarhållit vid Skansen. Dessutom innehåller attesten att hustru Wirström skulle vid det omvittnade tillfället hört och sett saker, som hon, enligt det muntliga vittnesmålet, uppgifvit sig hvarken hafva hört eller sett, allt åsyftinde att framställa majorens handlingssätt i en fördelaktig dager. Hustru Wirström förnekade nu hela attesten, liksom den förut omnämnda Sförklaringen, och tog ingenting annat på sin ed än hvad hon muntligen, inför rätten hörd, hade vittnat. På fråga upplyste hustru Wirström, att vid de tillfällen, då hon underskrifvit såväl attesten som förklaringen, hade ingen annan än major Stjernsvärd samt vid det förra tillfället hr Rosenschöld och vid det sednare hr Dalman varit närvarande. Magister Sjöberg tillkännagaf härefter att han, med stöd af de nu vunna upplysningarne, ansåg sig i sammanhang med målets fullföljd böra yrka ansvar å hr Rosenchöld, alldenstund han, i egenskap af ombud för majoren, biträdt denne stt förleda hustru Wirström till falska uppgifter samt derigenom missleda domstolen. Hr ie berg anhöll derföre, att. hr Rosenchöld måtte åläggas att inställa sig tillsammans med majoren, för att i saken svara. På detta yrkande resolverade rätten att, då den ej ansåg detta ståi sammanhang med målet, finge hr Sjöberg särskildt stämma och mot hr Rosenschöld föra sin I talan, mot hvilket beslut missnöje anmäldes af: hr Sjöberg. å något vidare nu ej förekom rörande måjet mellan makarne Almqvist och major Stjernsvärd, uppsköts detsamma till första rättegångslagen å sommartinget, då majoren skulle sig personligen inställa, vid honom förut förelagdt ifventyr att eljest blifva hemtad, i (Forts.) i