och för keisaren återvinna Europas aktning. Hvad det förstnämnda af dessa alternativer angår, vilja vi ej deröfver spekulera. Men af Alexander II:s karakter hoppas vi, att han icke vill ioför det nu lefvande slägtet förnya 1830 års gräsligbeter. Ett sådant handlingssätt skulle rättfärdiga upphörandet af hvarje förtroligare förhållen :e emellan hans regering och vestmakternas, och skulle troligen isolera Ryssland om ej från suveränerna åtminstone säkert från representationerna och folken inom hvarje konstitutionel stat. Sjelfva de öfriga deltagarne i det polska rånet ha sökt i viss mån bereda elt s ags godtgörelse åt det folk, som de ruinerat. Galizien har af Österrike blifvit mildt styrdt, och är nu en af rikets minst missnöjda provinser. Det preussiska Polen eger sina deputerade, hvilka med lika mycken djerfhet eom trots någon tysk göra opposition emot sin fantastiske konung. Båda dessa staters suveräner önska visserligen se deras kejserlige broder så lätt som möjligt vidrörd af händelsernas gång; mem skulle han alltför mycket såra verldens samvete, så kunna äfven de af sicva folks opinion tvingas att öfver honom uttala förkastelsedomen.4