STOCKHOLM den 18 Febr. Journal des Dåebats? innehåller ett från polska emigrationens chef furst Czartoryski till bladets redaktör stäldt bref, hvilket i sjelfva verket torde känna betraktas såsom ett manifest från emigrationen och som bär viltne deröm, ätt on än emigrationen kunnat önska att insurrektionen uppskjutits till våren, den dock klart inser att den icke kunde uppskjutas, och att den ryska regeringens förfärliga våldsgerningar måste framkalla ett förtviflans nödvärn, ett beslut att hellre på Polens jord offra sitt lit för de ryska kulorna än att släpas såsom slagtoffer till Kaukasus eller Siberien. Furst Czartoryski (densamme som vid Pultavafesten förlilet år sände en telegrafisk helsniang å polackarnes vägnar) yttrar sig ui sin skrifvelse på följande sätt: Min herre! Jag vill icke nu gifva ett alltför berättigadt uttryck åt de känslor, som de i denna stund Polen förhärjande händelserna väcka hos 033. Tiilåt mig blott att tillbakavisa ett missförstånd, som jag blott alltför ofta sett framträda, och i fullt mått taga i anspråk värdet af våra lidanden och fullkomlighetea af vår rätt. Till hvem skulle jag väl heldre kunna vända mig än till er, -min herre, som inom edra åsigters gränser och med naturligt förbehåll af er politik städse skänkt vår sak ett så sympatiskt understöd. Måhända skulle man med något mera uppmärksamhet och förutseende vid händelsernas uppkomst bespara sig öfverrasknin gen vid deras utbrott. Måhända skulle man också, om man gjorde sig mera möda att hålla till och med den inskränkta rätt, den skrifna rätt, i anseende, hvilken blifvit danad till vår förmån, från början ha gjort ett system omöjligt, som gör vårt lif till en evig och rättmätig insurrektion. I alla fall kunde den nu utbrutna rörelsen icke innebära någonting oförutsedt; den har härflutit ur den outhärdliga belägenhet, hvari man försatt o83, der protesten under alla former är vårt enda och sista vapen, och gärskildt i nuvarande fall är han den oundvikliga följden äf en serie af maktmissbruk, hvars krona den godtyckliga rekryteringen var. Vissa personer ha, såsom mig synes, en alltför öfverilad böjelse alt vanställa denna ;ppresning och sätta den i falsk dager, li kasom för att kyla af detintresse, den kunde ingifva, och betaga oss modet till hvarje illusion. Detta är er onödig omsorg. Våra illusioner äro anspråkslösa såsom vär lycka, och ehuru vårt folks nationalinstinkt icke bedrager sig och väl vet, hvarest den all tidskall söka sina sanna vänner; ehuru vi ieke kunna glömma att vår olycka och Frankrikes olycka inträffade på samma tid, ehuru man ännu heit nyligen i kamrarne i Berlin kallat oss de besegrade vid Leip: zig, så ha vi ändock ej den förmätenheten ett fordra, att vår nations olycka skall vara bestämmande för andra länders politik. Jag önskar dem ett lugnt hjerta, hvilka anse sig böra beklaga 02s, tör att derefter så mycket friare kunna beröfva oss hv.rje förhoppning. Vi begära hvarken att bii beklagade af dessa slags menniskor eller att erhålla annan hjelp af de europeiska nationerna än som stora makter kunna och böra lemna, nemligen så som edra högsta intressen i sinom tid ingifva er, och denna tid skall komma, dertill sätter jag min förtröstan. Hittills begära vi ingenting; vi begära blott en sak, min herre, och vi ha tättighet dertill, nemligen att man här aktning för vår olyckas värdighet och anspråkslöshet, att man ej till den grad förvänder rollerna att man stämplar de slagna, de döende som brottslingar och fredsstörare, de slående till ädla och. högsinnade, att man icke oupphörligt må hänvisa oss till Rysslands högsinthet och liberalitet. -Denna Rysslands högsinthet och ädelmod känna vi sedan trettio år tillbaka; vi Ha erfarit dem, vi ha nu lått ett nytt bevis på dem genom denna rekrytering, hvilken, saknånde all garanti om billighet, erhöll gestalten af en åt polisens godtycke lemnad åtgärd, en lag, som gör en hel nation misstänkt och nattetid drabbar henne. Att i stället for denna garanti för billighet bjuda osg den af sig sjelf berusade, förvildade och ingenting annat än möjligen sina egna lagar aktande makten vore en alltför bitter ironi och ovärdig en sådan sak. Det som maa kallar den insurrektionella lidelsens verk är för oss ett alltid rättmätigt återkraf af det heligaste och dyrbaraste som finnes för menniskor. Det skall ej kunna vara en rättsfråga, utan ständigt blott en fråga om tiden; man skall således, för att att kunna fälla sitt omdöme om graden al lämplig tid, nödgas göra sig den frågan, hu ruvida förtviflan icke har sina gränser, och framför allt skäll det vara berättigadt att om en nations rälft erinra dem, som bruka våld mot henne och framkalla denna olycka. Redan länge ha vi i verlden varit den lefvande, olyckliga och kanske till besvär fallande representationen för denna rätt. Det är ej vår skuld, aft vi äro till besvär; vi kunna ju icke uttorka blodet i våra ådror och fosterlandskärleken i våra hjertan. Vät land kan ha ännu många pröfningar att genomgå: vi skola med oförvanskligt hopp och outtömlig fasthet framhärda i vår hänifvenhet; vi skola vänta till dess rättsänslan åter vunnit tilträcklig styrka för au ordna folkensförhållanden, till dess våra lidandens mått är fullt, om så måste vara,