DEN RÄN TTA. BERÄTTELSE sr MARIE SOPHIE SCHWARTZ: Falkenstern hade under det han talat med tant Catharina sutit tillbakalutad i soffan uti det yttre rummet, och när hon lemnade :onom qvarblef han i samma ställning. Han stördes likväl snart då dörren öppnades och Felix tjutande sprang upp på sin herre, fattande honom först i rockkragen och sedun om ena armen med tänderna, dragande jå honom i synbar önskan att få honom ur rummet. Falkenstern sökte göra sig lös, men då tillslot Felix käkarne hårdare och gnällde oroligare, dregande husbonden allt jemnt åt dörren. Se så, se så Felix, slä pX, sade Falken. stern otåligt. Det hjelpte ej. Han sparkade då till hunden, men icke en gång den smärta detta förorsakade förmådde Felix, som eljest var mycket lydig, att släppa sitt fag, något som till den grad förvånade Falkenstern att han slatligen steg upp och följde Felix. mumlande: sHvad f--n går åt hunden?4 Denne drog bonom med sig till förstugudörren, och utan att lemna sitt tag krafsade han på den. Falkenstern öppnade. Snö och blåst for dem till mö:es. Felix förde husbonden det oaktadt utför de få traspstegen och ned på gården. Här släppte hen honom och sprang. högt tjutande och skällande iram till jerngrindarne. Falkenstern följde honom, klart inseende att han der skulle träfta det föremål, hvartill hunden ville föra honom. Komen till grindarne, fann ban hunden stående vid sidan af nägot mi rkt som låg på snön, det FST A.B. mr 19, 21—23, 25-27, 25, 30, 31 (BB) och 36.