Om nyttan af Islands eller Hedelafven, (Cetrarla Islandioa) såsom ett ypperiist födoämne vid fiaträffande svåra år och bungorsnöd. Islands-lafven växer ymnigt i Sverges och Norges magra tall: och granskogar, och det är olyckligt ännu i närvarande stund, att den fattigare allmogen icke allmänt känner, eller af fördom icke begagnar detta förträffliga födoämne, som den Allvise Skaparen på dessa trakter så rikligen beskärtåt nödens barn i nödens stund! Man besinne blott, att ett pund tort mjöl af lutad Islandslaf innehåler mera f doämne än ett pind hvetmiöl, och att lafven således har företräde framför alla sädesslag, och vid bristande spanmålstillgång kan bli en lättsmält och helsosam fäda; hvaremot mellanbarken af tall, hvaraf Hödbröd bakas, är stoppande och åstadkommer tärande och långvariga sjukdomar. Islandsmossans til redning är exke! och verstä les på följande sätt: Torkade eller förska lafven rensas från barr och orenligheter, lägges sedan 24 timmar i blött uti kall, klar och sta k, kallojord lut af spisaska; efter den tiden upptages lafyen, kramas och sköljes väl kalk vatten fiere omgångar till dess att lafven icke mera smakar lutaktig, sedan kokas lafven lykt i gryta med vatten, och kan då, med tillsats af litet salt, smör eller fett, ätas som kål. Lafmj Il tillredes på det sätt, att den lutade och väl sköljda lafven torkas väl i en bakugn och males genast. Äf lafmjölet kokas gröt eller välling, Niksom af annat mjöl. Om lafven efter företa lutningen ännu smakar bäskaktig, lutas den på samma sätt än en gång i kall ut. (Kalla luten utdrager lafvens bäska ämne, men lemnar lafstärkelsen oupplöst.) CF