I samma våning der Falkensteras första fru lefvat och dödt, bodde nu Anna. Ljudet af vagnshjalen hade bortdödt och un errättade den stackars sjuka qvinnan att hennes dotter hade lemuat henne. Gud eallena visste när och burn det stackas barnet skulle återkomma eller om Anna någonsin skulle få se detta kära ansigte, smek till frid och lugn alla dessa oregerliga k. lor, som hvälfde sig inom barnets bröst. Anna hade utan en tår kysst Gurli och saot heone ctt slutligt farväl; men hon tyckte, då bon slöt flickan tillb sitt bröst, att det föreföll henne såsom om hjertat velat brista, och då Gurli försvann genom dörren, var det som om hon tagit Annas återstående lif med sig. Då vagnen rullat bort och allt åter blef tyst, då först brast Annaigråt. Tårar, heta öch ymniga, störtade utför hennes kinder. Hon gret sakta och bittert med händerna härdt sammanknäppta. Anna var för ögonblicket ensam i den i gen, dit hon bars ut om morg ait Ii; le på en soffa elicr sitEV imder läsning, got handarbete se dagen försvinna och tilonen komma, då hon åter bars in i sängkommnren för att utbyta soffan emot sängen. Hade Anna haft ett mindre modigt och starkt sinne, en mindre lefvande och varm gudsfruktan, skulle denna sorgliga tillvaro alldeles krossat hennes själsetyrka. Nu bar hon sitt öde med en sådan undergilvenhet och ett-sådant tålamod att man måste beundra henne. Om Falkenstern förblifvit hvad han var under de första tvenne åren af deras äktenj i j i j