(CI, SHUI 219005 or RA it samvetsgrann legalit och i befordring ätit förtjensten och skickligheten gilla hvad den bör gälla. Om något misstag i detta hänseende någon gång egt rum — och sådanvt är knappt möjligt att undvika — så har likväl någon anledning att misstänka afsigtens renhet icke kunnat opptäckas. — Den har i den öfriga förvaltningen kraftigt omfattat de reformatoriska sträfvanden, som utmärka vårt land i denna tid: purkt, och sådant i nästan alla riktningar. Jag tar mig friheten såsom bevis derpå erinra om kommunallagarne inom det administ ativa gebitet, om den fria tull-lagstiftningen, initiativerna till åstadkommande af friare handelsoch näringslagstiftning, m. m. inom det ekonomiska, strafflagförslaget, lagen om blandade äktenskap, kreditlagarne och det under arbete varande sjölagförslaget inom ilet legirlativa, samt slutligen den af hr Lallerstedt omförmälda lejonungen, det nya representationsförslaget, inom det konstitutiva. Det är sannt, och jag har förut anmärkt det, att lejonungen föddes icke förr än under detta år; men den alstrades under det förflutna året, och konstitutionsutskottets ledamöter voro väl icke så alldeles okunniga om att regeringen, under det utskottet laborerade med att uppsätta materialier till sitt opus. laborerade med sitt foster, hvilket, i min tanke, icke endast var en unge då det först såg dagsljuset, utan med ens framträdde fullvuxet och fullt värdigt attutgöra sista länken i den kedja af ömsesidigt förtroende, som i denna stund förenar regering och folk. — Den som rättvisligen besinnar detta och på grund deraf, lika med hr Blanche, anser att till och med ministrar någon gång kunna förtjena några rosor, torde böra väl betänka sig. innan han. äfven om gagneligheten af en eller annan mindre regeringsåtgärd kunnat med fog ifrågasättas, blandar små stickande törnetaggar land rosorna för att förtaga de sednares verkan; likasom jag föreställer mig att ingen, som icke företrädesvis älskar törnena och som derjemte förglömmer huru mycken vigt det legat derpå, att konstitutionsutskottet denna gång varit enigt, skåll vilja med hr Ekholm klandra utskottet för det utskottets betänkande blifvit, såsom han behagar kalla det, så knapphändigt. Hr Blanche. Hr Carlen rosar högeligen regeringen och tillräknar henne alla de stora och gagnande reformer som under hennes tid tillskyndats vårt land. Men han glömmer, otacksamt nog, att det icke är regeringen utan ständerna som sjelfva tagit initiativerna till alla dessa storverk hr Carlen ppekar. Han glömmer att det är genom särskildta komitter, aflönade af staten, som dessa stora frågor blitvit utarbetade, och att regeringen endast haft att under dem tryckaBsitt signet. Ligger det då så stor förtjenst uti att kunna simma med strömmen? Hade det icke varit svårare att simma em:t? Regeringen föredrog det förra såsom vida beqvämare. Landet har haft fördel deraf, regeringen äfven. Hon har, som vi au höra, ingenting mindre än hela äran deraf. Icke stötes jag deraf att man tager mig för hufvudet för en tidningsartikel com, efter hvad hr Lallerstedt uppgifvit, jag skulle ha skrifvit. Jag kan vitsorda hans uppgift; jag har verligen liknat regeringens nya representationsförslag vid en lejonunge. Men jag fruktar sjelf att liknelsen var för stark, uttrycket för massivt tillhugget. Jag hade måhända gjort klokare om jag liknat representationsförslaget vid ett ägg och sparat på loforden till dess kycklingen kommit. Ur Rinman skulle äfven önskat att utskottet framlagt en tablå sådan som hr Hjerta antydt. Då man skall granska är det också skäl att göra reda för allt hvad som förefallit. Denna önskan hade talaren också ut utskottet uttryckt, men ej lyckats göra sin mening gillande, då majoriteten ansett utskottets befogenhet inskränka sig till fra sställandet af anmärkningar, och hade talaren ej trott en reservation i detta hänseende till något tjena eller vara nyttigt, detta voreorsaken hvarföre detta betänkande framträdde. så som gagt. något knapphändigt. Tvenne af de frågor som i hr Mengels reservation vofo omnämnde komme å annan väg under ständernas behandling vid innevarande riksdag, i följd hvaraf utskottet ej ansett tjenligt att här orda om dem. Hr Dabm hade inom utskottet tillhört majoriteten, som icke ansett detsamma böra inför ständerna framlägga den af hrr Hjerta och Rinman önskade tablån. En sådan hade väl kunnat vara intressant, men utskottet saknade dertill befogenhet. Utskottet hade intet annat sig förelagdt än att granska stadsrådsprotokollerna samt med Jedning af dessa tillse om regeringens åtgärder varit med grundlagarna öfverensstämmande. Detta hade utskottet gjort, och funnit intet skäl till anmärkning. Det som uti reservationen innehålles vore idel småsaker Talaren önskade att betänkandet måtte med gillande läggas till handlingarna. Herr Hjerta hänvisade till sitt andra yttrande med anledning af det missförstånd deraf som egt rum: hos hr Carlen. Deraf kunde synas att talarens mening ej varit att konstitutionsutskottet skulle föreslå något slags adress med anledning af det förhållande, hvarpå hr Blanche fästat uppmärksamheten, att de flesta af de åtgärder för hvilka regeringen åtnjuter popularitet utgått från ständerna och att regeringen endast behöft bifalla deras önskningar, men att man icke sett några stora initiativer från regeringens sida, så vore det sannt, men detta syntes tal. icke böra förringa det bifall som deråt kunde skänkas, om man ihågkommer att vi icke så länge sedan upplefvet tider, då man såg regeringens system må vist sätt bestå i ait hålla emot de önskningar som utgå från folket, och då man än i dag ? andra Jänder ser hotande moln uppstiga pi den politiska horisonten med anledning af regeringarnas ovilja att rätta sig efter representationen, och förneka hela det parlamentariska systemet. Hvad slutligen beträffade en talares åsigt att man för en mera storartad åtgärd i nationens intresse, som kunde benämnas en lejonunge, borde blunda för andra anmärkningar, så kunde tal. icke dela den. Man kunde ganska väl git: aalltsitt värde åt det ena utan att vara blind för allt annat, i fall nemligen skäl till klander förekomme, och man borde i det afseende ihågkomma den bekanta satsen: Ve det folk som tackade för en nåd då det ätnjöt, en rättvisa. Ty Bkholm, Ehuru talaren sserligen påstått att de: vore en glädjande företeelse att betänkandet var 3å knapphändigt att der intet funnes mot statsrådet att anmärka, så ville talaren dock derföre hafva sagt, att ej utskottet gerna kunnat i åtskilliga kommandonrål eller ministeriella må infordrat handlingarna och Aesamma för ständerna framlagt. Hr Ljunsborg. Jag har endast begärt ordet för att förklara, det jag förenar mig med dem, som anse förevarande Betänkande vara alltför tnapphändigt affattadt. Den tid, hvars törhandJingar äro vid de svenska riksdagarne föremål för konstitutionsutskottets granskning, är nog rymlig att erbjuda rikligt material till bedöräande af regeringens karakter och förmåga; och den omfattar ett så stort antal beslut och åtgärder af vigt, att ett utskott åt hvilket den förberedande och i viss mån hufvudsakliga pröfningen af styrelsens handlingssätt under denna perod blifvit anförtrodd, icke, efter min tanka, bort åtnöja sig med ett enkelt tillkännagifsyanäc, att utskottet aj funnit hvarken 106 eller 107 Tag ancer det