pang vardsstyreisens reBiStratot, NKallnlattoftvaat i och förste revisor visade sig äfven något skilL jaktiga: meningar: hr Isberg med hvilken hrr I Staaff och Ljungberg, instämde, ansåg de föreslagna 2200 rår vara för litet, särdeles som de flesta deras vederlikar i andra verk uppbära 2500, och dessutom just detta embetsverks ifrå : gavarande tjenstemän fått ökade göromå!. På ; dessa skäl yrkades att deras lön måtte till 2500 rdr bestämmas. För bifall till betänkandet yttrade :siv hrr Bj rk och Wisteius. Utskottets förslag Is. 1 Vid föredragning af 20:de punkten, angående , öfriga anslag under denna hufvudtitel uppstod en liten diskussion. Hr Renström, med hvilken it hrr Alander och Staaff förenade sig, ville hafva justitiestatsministerns lön höjd till 18.000 rdr. Han är rikets förnämste embetsman, måste som isådan mer än andra representera. En sådan lönetillökning syntes derförg ej obillig, och vore också ingen motion i detta ämne väckt, hade ; dock utskottet varit oförhindradt att höja vissa poster, så som att sänka andra. Hr Ridderstad yttrade sig om krigshofrättens obehöflighet, samt fäste ståndets uppmärksamhet på att stån-. det alltid förut uttalat sitt missnöje med dylika privilegierade domstolar, en åsigt som alltid haft ynnerhet hr Björck till målsman. Nu hade atsutskottet emellertid ej på denna vigtiga sak ij ansett mödan värdt att spilla ett ord. Enligt tal:s åsigt hade dock tvärtom utskottet bordttafåt initiativ i denna fråga. Den hade nu emelertid för denna gång genom utskottets försumme!se fallit, hvilket tal. så mycket mera beklagade, som man möjligen eljest genom dess indragning kunuat bereda tillgång för inrättande! af en väl behöflig hofrätt för de norrländska länen. Hrr Ekholm och Björck visåde hurusom utskottet icke haft skäl att vidtaga någon af de åtgärder, som de föregående talarne yrkat, då ingen motion eller framställning från Kongl. M:t 1 dessa ämnen blifvit gjorda och utskottet ej eger att öfver annat sig yttra. 16 S regeringsI formen berättigade utskottet att göra de indragI ningar som voro möjliga, men ej att göra några förböjningar i de proponerade anslagen. Och hvad krigshofrätten beträffar, så behöfde man blott kasta en blick på den betänkandet åtföljande tabell, för att finna att det anslag, som blifvit tilldeladt densamma, på intet vis varit tillräckligt för bildandet af en hofrätt i Norrland. Man måtte för öfrigt hysa hvad tanke man behagade om dessa domstalars lämplighet: eller olämplighet, så borde man dock finna at:j utskottet denna gäng saknat anledning att deri öfver yttra sig. Talarne yrkade bifall å punk: ten. Hr Ljungberg ansåg den opinion hr Rid-; derstad uttalat icke delas af någon som tagit: närmare kännedom om denna domstols verksamhet. De mål den behandlade vore sådana, j att insigt i militära ämnen till en del nödvändigt , exfordrades. Paminte om att K. M:t redan en; I gång afslagit rikets ständers framställning i detta ämne. 20:de punkten, angående öfverflyttande af ett häradshöfding Sandels, till boställets bebyggande beviljadt lån till hans efterträdare häradshöf; i ding Poppius, föranledde votering. Statsutskottet hade afstyrkt den i detta hänseende väckta motion. Emot detta utskottets beslut hade hr; Ekholm reserverat sig och uppträdde också nu: samt påyrkade, med hänvisning till de skäl, som i denna reservation voro förebragta, att ståndet måte afslå utskottets betinkandei denna punkt, och bifalla den väckta motionen. Detta lån vore: nemligen lemnadt åt boställets innehafsare, antingen han nämnde sig med det ena eller det andra namnet. Med hr Ekholm förenade sig hrr Isberg, Bovin, Grape, Carlin, Staaff, 8idegren och Bergg: en, hvaremot hrr Berger, Bjö ck, Wistelius och Hedman talade för bifall till hvad utskottet föreslaget, under förmenande, att ifrågavarande län vore just med anledning af ömmande omständigheter den förre innehafvaren ensam beviljadt, men att det aldrig varit ämnadt att detsamma skulle kunna på efterträdaren öfvergå. Voteringen utföll med 28 ja för utskottets förslag mot 30 nej, hvarigenom ståndet således afslog detta samt biföll den ifrågavarande motionen. Då dercfter tredje hufvudtitela (anslagen till utrikesdepartementet) företogs till behandling uppstod följande Diskussion rörande den yttre politiken, Hr Lallorstedt: Jag vet ieke om jag skall tala eller tiga, icke derföre att jag icke känner mi manad att tala, men emedan jag icke kan p förhand I na hvad verkan mina ord här å Då det nu är fråga om ett kunna åstadkomma. förtrocmdirevutum för utrikesstatsministern — och förtroengdtusoum tr det att i klump bevilja anslaget tillutrikesdepartementet —så ville jag brina vär uvimdska politik på tal. Men jag befarar att fn och annan af er mina herrar skall rygga tillbaka UGlott vid tanken på att ett så ömtåligt imne göres till föremål för öfverläggning. ! Det är dock ingalunda min afsigt att framkalla ny diskassion, som kunde störande inverka förhållande, hvari vi lyckligtvis stå de makter eller lägga hinder i väikesministerns notvexlingar. Jag vill : att åt hans uppträdande bereda det stöd, bv utom någon framgång svårligen kan vinnas, e det bräckliga stödet af min svaga stämma, utan det fasta stödet af den allmänna meningen, som ingen minister, icke ens en utri-! kes minister kan i våra dagar undvara. Det har länge förekommit mig, som skulle de förenade rikenas utländska politik icke vara så klar och bestämd, som den borde vara; och det kan ej vara annorlunda, så länge nationen icke : gjort sig full reda för den riktning, hvari hon; vill att denna politik skall handhafvas. Deti fanns en tid då man i Sverge var så sysselsatt med den yttre politiken, att landets inre utveck-t ling försummades. Och illa var det. En annan? tid har kommit. Under det rastlösa sträfvandet , för vår inre utveckling äro vi på väg att glömma att de förenade rikena i den yttre politiken 4 hafva en roll och dertill en ganska stot roll att utföra. Det är väl icke så illa, men det är icke I heller så som det borde vara. En medelväg emel. lan dessa ytterligheter må te finnas. Om det: icke vore rådligt att ständerna, såsom fordom, emedelbart bestämma öfver krig eller fred, så bör ) dock ingenting hindra ständerna att ntöfva ett! behörigt inflytande på sjelfva riktningen af den! utländska politiken. Än mindre är det nödigt! att ständerna derom undandrages all kännedom. I andra konstitutionella Jänder, ja äfven i länder som icke ega denna styrelseform, oftentliggör regeringen icke blott afslutade utan pågå ende underhandlingar med främmande makter. England har sin blåa och Frankrike sin gula bok, hvarföre sknlle icke Sverge kunna hafvai en dylik bok? Man kan måhända föreställa sig att det endast är i staterna af första ordningen, i som regeringarne göra meddelande om den ntländska politizen, men så är icke förhållandet! Innan Sardinien med sig förenat de stater, som ! nu utgöra konungariket Italien, fick sardinska: utrikesministern dagligen och stundligen inför kamrarna redogöra för den utländska politikep;! och helt nyligen har inom de spanska cartes förefallit en öfverlöggning om Frankrikes! torhållande i den mexikanska frågan, i hvilken! icke blott utrikeeministern utan ock ambassadören i Paris deltogo, och hvarunder de mest ömtåliga förhållanden vidrördes. Man inskränkte sig icke till att uppläsa vexlade depescher, ntan ! meddelade hvad som yttrats under förtroligare samtal mellan den frapska utrikesministern och spanska ambassadören. Med dessa exempel för ögonen torde det icke vara ett öfverdrifvet an-! språk å svenska ständernas sida att få någon kännedom om diplomatiska underhandlingar, som beröra våra högsta intressen. Må man icke föreställa sig att staterna af andra ordningen icke kunna utöfva något större inflytande på de utländska angelägenheterna. Liksom i antikens drama det icke var solostäm