Om den stämning, som i England är rådande i afseende på Poler vittnari viss mån en artikel uti den eljest emot allt revolutionärt så förbittrade Times, som nu anställer några betraktelser öfver ryska herrskarnes fullkomliga of rmåga att i afseende på Polackaroe genomföra amalgameringssystemet. Det stora bladet yttrar: Dessa på ett dåligt sätt förvärfvade undersåter resa sig oupphörligt för att påminna verlden om des dem vederfarna orättvisa. De äro ett folk som inga vicekonungars poitiska mildhet kan försona, strängheten aldrig tämja. Under de sista 30 åren har det sannerligen icke funnits en dag, då icke, om någon djerf man gifvit tecken dertill, ström mar af blod hade kunnat flyta i Warschau. De besegrades sinnen umgingos beständigt med sammansvärjningsoch upjrorstankar. Män och qvinfor, gubbar och ynglingar hade oupphörligt i tankarna möjligheten af en strid med Ryssland; och vi kunna, utan att tillerkänna polackarne mer än något annat folk ett exempeilöst hjeltemod, gerna påstå, att den omständigheten, att de beständigt hoppades på en uprresning, förlänat dem ett slags dumdristighet, som, enligt hvad så många exempel bevisat, ej bäfvar tillbaka för någon fara och som ätven under de mest ogynnsamma förhållanden drifver dem till strids mot fienden . Huru man än må bedöma de sista händelserna, alltid skola de ånyo fästa Europas uppmärksamhet på detta olyckliga land. De bevisa att polackar och ryssar äro lika aflägsna nu som för 30 år sedan från hvarje sammansmältning, hvilket eljest varit czarernas älsklingstanka, och att verldens samvete tid efter annan måste såras af en nation, som utan framgång kämpar för att vinna frihet,