JB ERS ST OA af möjlig anledning till klander att full teckning ej vore, enlist 1 i bolagsreglorna, verkställd, undertecknad, på uppmaning af bolagets ordförande, den 15 Januari 1841 tecknade de återstående 1050 aktierna och inom en månad dere!ter för dessa aktier till bolagets kassa kontant inbetalade lika många, eller 80 procent, som vid nämnde tidpunkt blifvit inbetalde å de primitiva 450 aktierna, hvarefier påföljande året de återstående 20 2 å samtliga aktierna erlades; at, som det var bolagets obestridliga rättighet att sjelf bestämma huruvida ombyggnadsarbetet borde drifvas uteslutande genom upptagna lån eller till en del äfven medelst tillskott på aktierna, enär penningarne, på hvad sätt de än inflöte till bolagets kassa, voro af enahanda natur, så har ock deraf följt, att boagets direktion ansett sig oförhindrad att till såväl mig, som hvar och en annan inom eller utom bolaget varande person, under vilkor af nöjaktig säkerhet, åter utlåna de på aktierna inbetalde tillskott ; att, sedan ombygnaden blitvit verkstäld och afsyning å kronans vägnar i November 1845 förrättats af öfverdirektören A. E. von Sydow och ölverstelöjtnanten J. Edström, hvilka i sion till Kongl. Maj:t häröfver at gifna underdåniga berättelse anmält, Satt de funnit arbetet vara utfördt i fullkomlig öfverensstämmelse med den nådigst faststälda planen samt med den: yttersta noggranhet och omsorg enligt de bästa dittills kända metoder, så hänsköt jag, vid fortsatt ordinarie bolagsstämma den 22 Januari 1546, till de öfriga aktieegarnes afgörande: huruvida de önskade att vid den af mig i Januari 1841 gjorda teckning af 1050 aktier skulle bero, eller om de hellre önskade att det primitiva aftalei af den 22 Februari 1838 finge förblifva gällande; att de närvarande aktieegarne enhälligt antogo det sednare alternativet, i följd hvaraf ofvannämnde teckning fick, med mitt begifvande, anses äterkallad, samt fördelningen af aktiebrefven kort derefter skedde il enlighet med teckningsaftalet, utan att från någon frånvarande aktietecknare minsta anmärkning häremot skett; att, hvad angår det i aktiebrefven förekommande uttryck att inaehafvaren till bolagets kassa inbetalt 500 rdrX, hvilket artikelförfattaren kallar en sanningslös uppgift, så må visserligen medgifras, att uttrycket är något mindre korrekt i afseende å en del at aktierna; men samma förebråelse gäller ånga andra publika papper, t. ex. de af riksgäldskontoret, under den 1 Mars 1558, utgifne, sannolikt till en del af hr riksarkivarien Nordström sjelf undertecknade tyska partialobligationer, hvari står att obligationens innehafvare inbetalt ett belopp af 100 Thaler, ehuru säkert är att endast något öf ver 90 procent af denna summa blifvit till riksgäldskontoret inbetaldt. Jag hoppas derför att bolaget i denna punkt erhåller en opåräknad allierad i hr riksarkivarien. Det utan synbar anledning Iramställda tviflet, huruvida någon reparationsfond blifvit behörigen afsatt, är jag åtminstone lycklig nog att kunna häfva. Ett af kanalverkets kamrerare uppgjordt och bestyrkt utdrag ur räkenskaperna visar att, i full ölverensstämmelse med föreskriften i privilegiet och kontraktet, 5000 rdr bko blifvit från och med år 1846, d. v. 8. året näst efter ombyggnadsarbetels fullbordande, ärligen afsatie till ifrågavarande fond, jemte det fonden accumuicrats med ränta på ränta, samt att, ehuru bolaget varit oförhindradt att begagna densamma till större reparationsarbeten, hafva dessa doek alltid blifvit af årsinkomsterna, således af bolagets egna medel, bestridda, hvadan fonden icke anlitats till annat än utvidgningseller förbättringsarbeten ulöjver den ursprungliga planen, men alltid först efter erhållet nådigt tillständ af Kongl. Maj:t, hvilket allt af verkets högt aktade mekanikus kan intygas. Fondens behållning ligger i räntebärande obligationer uti direktionens förvar. Hvad slutligen angår frågan om nödig garanti att staten må utbekomma sin behöriga andel i kanalverkets afkastning från och med år 1863, så är jag i tillfälle att upplysa, alt sedan innan detta ämne vid: rördes i revisorernas, under den 18 sistlidne September, afgifoa berättelse, hade saken icke und ått direktionens uppmärksamhet, ehuru rätta tidpunkten för afgifyand: af underdånig framställning derom ieke syntes böra inträffa förr än närmare dea tid, då tillämpningen af det behöfliga tillägget i bolagsreglorna kunde vidtaga. Saken beror nu på K. M:ts nådiga pröfning, till hvars noderlättande Nya Dagligt Allehanda för några dagar sedan haft god: heten alt, uti en af vraängda framställnin gar uppfylld artikel, framstäla vissa råd. Jag har nu sökt, så vodt jag kunnat, attix inför den hedervärda motionären och arti-l;, kelförfattaren rättfärdiga bolaget, och ifräm-lp sta rummet mig sjelf; men jag hyser inga li sangviniska förhoppningar att deruti hafva fyckats, ty ettstort, ett oförlåtligt fel hafva vi dock ostridigt begått, nemligen att hafva z gjort en alltför stor vinst på vår så kallade u aifär, och detta fel har tillväxt med åren, I u tills nu ändtligen måttet är fullt. Fåfängt å är förmodligen mitt här ofvan gjorda för-f sök att ådagalägga, att, i betraktande af r ställningen vid tidpunkten för fatärens? öf-Ie vertagande, vi, säsom icke varande profejr ter, då kunde anses temligen oskyldige ila våra förehafvanden, ja, att vi till och medån kun-at misslyckas deri; förgäves torde jag, såsom mildrande om1, ständigheter, åberopa; sn så : dess första början upp att bolaget fra : P manade sin mekanikus Att bygga både fort! is HM ml kf eo mn Ks Kr Rn LH mosse d och framför allt väl; att bolaget på det sorgfälligas!e under (14 ållit ej blott det nya kanaloch slus2Yer-ly; ket, utan äfven, med stor kostnad och ehuru I yn; ngalunda dertill förpligtadt, det älure, bristfö älliga slussverket; att isynnerhet under åren 1861 och 1562s2 yolaget låtit komplettera allt hvad som på ågot sätt kunnat synas bristfälligt, på det! utt så ringa underhållskostnader som möj-IH igt måtte ifrågakomma sedan med inneva-lIhe vande år staten egde att dela inkomsterna; p! att bolaget lemnat stora bidrag till skoan läkaravård nAlis fattiovard samt ord-)5