känner man rätt bittert de förluster, som drabbat hjertat när man förlorat allt hvad man älskat. Den leende naturen blir då en skarp kontrast till vårt inre armod. tJa, ifall vi ej lärt oss ett med under gifvenhet bära vårt öde och att genom förnöjsamhet söka göra det så litet bittert som möjligt, svarade Anna. Falkenstern ryckte på axlarna, och utan att besvara hvad Anna sade, återtog han: eHved tänkte du på, då jag kom och slörde dig? tOm jag sade dig det, skulle du återigen rycka på axlarna och le ömkande åt rmig., Mycket möjligt, men hvad gör det? En sådenhär vacker qväll kan man vara upp: riktig bara för nöjet att vara det. eGanska sannt... Nåväl, jag tänkte på buru mycket jag har att tacka Gud för och jag kände mig lycklig och nöjd med min lott. Huru längesedan dog din man? Rösten lät ironisk. Det är fyra år jag varit enka. Och du har icke blott upphört att sakna honom, utan du känner dig till och med lycklig såsom enka. eMan saknar alltid den lycka man förlorat; men icke bör denna saknad göra mig blind för hvad jag njuter, och icke kan jag känna mig olycklig, då jag är mod.r till tyenne friska barn, som... Hon hejdade sig. Lefva af silt arbete, vill du säga. Åter hånlog Falkenstern. Du är alldeles icke lycklig i att tyda mina tankar, inföll Anna skrattande. ?Jag tänkte icke derpå.4 , uPå hvad då?? 4På att mina barn äro det dyrbarasto och heligaste arf min make lemnat mig.