nade under ransakningen förekommit. Men lerom erhöll svaranden kännedom först ef.eråt, enär rätten, trots svarandens protester, I jfverlemnade saken till juryns bedömande tan att svaranden fått öfvervara någon jutering af protokollet. Rättegångsbalkens: 14 kap. 6 stadgar dock, att hvad som vid nuntligt förhör förekommer skall för parterna uppläsas om rätten det nödigt finner, och ; med, säsom oss synes, fullt fog, har hr Hedund i sina besvär anfört, att när, om icke j fi jurymål, belst då de röra en för samhäl-: Slet så vigtig sak som tryckfriheten, och då den tilltalade aflagt ett svaromål helt och shållet muutligt, bör väl en domstol, som icke auser sig ofelbar, finna nödigt att höra! sparterna-om protokollets riktighet? För oss vill det synas alldeles klart, att cådhusrättens nyssnämnda förfarande utgör fullt skäl till sakens återförvisande till helt och hållet ny behandling, att vidtaga der: hvarest rådhusrättens i vår tanka oriktiga, förfarande började. Men vi lemna den formella sidan af saken ; för att visa beskaffenheten af den lagtillämpi ning som i detta fall egt rum. Käranden hade yrkat ansvar enligt 3 8 mom. tryckfrihetsförordningen, hvilket betecknar säsom missbruk af tryckfrihet: ?Smädliga uttryck om rikets embetsoch tjenstemän, i och för embetet, samt tillägger: ?Brottet skall straffas efter allmän lag,? Nu stadgar 18 kap. I M. B., att om embetsmän, eller de som rättens ärender gå, blifva öfverfallne med smädeord, böte derför tio daler. Men råd-: husrätten i Göteborg och sedermera Göta hofrätt (der dock en ledsmot varit af skilj-: aktig mening) ha icke tillämpat detta stadgande, utan i stället i 60 kap. 5 uppsökt en etraffbestämmelse som för smädeskrift? i allmänhet föreskrifver böter och offentlig afbön. Då i tryckfrihetsförordningen förekommer särskilt hänvisning till sistnämnda paragraf i M. B., vill det synas temligen påtagligt att den ej varit afsedd i 35 8 mom., : der den ej nämnes, äfven om detta, med specielt afseende på här föreliggande fall, icke vore alldeles uppenbart genom en sam: manställning af förseelsens: beskaffenhet och ansvarets. j Af den framställning vi här gifvit af saken, finner läsaren genom hvilken kombination af egendomliga omständigheter det kunnat. inträffa, att, med en tryckfrihetslag, som: anses välcbetrygga ordets frihet, och med. afseende å hvilken det till och med anmärkts att sjelfsvåldet och verkliga missbruk underI stundom äro svåra att beifra, likväl en af landets redbaraste publicister kunnat blifva! af jury fälld och i två instanser dömd till et: skymfligt straff. Sakens slutliga utgång i högsta domstolen är af icke så ringa be-! tydelse för vår tryckfrihet och för pressens ställning här i landet. På sednare år, sedan: politiska förföljelser mot pressen icke längre. förekommit, har det blifvit allmän sed, det har genom goda föredömen till och med blifvit ett -lags moraliskt tvång för nästan hvarje tidning, som gjort anspråk på att. vara en anständig publicistisk organ, att hafva sin verklige utgifvare äfven till juridiskt ansvarig utgifvare. Denna omständighet har verkat oberäkneligt till den periodiska pressens lyftning och till införande i den offentliga diskussionen af en annan och. bättre ton än den som understundom tillförene var rådande. Men detta förhållande skulle lätteligen kunna förändras, om genom en fastställelse af Göteborgs rådhusrätts utslag öfver hr Hedlund, det visade sig, att en tidningsutgifvare, oaktadt de bästa afsigter och det mest redbara sträfvande, likväl är blottställd för att genom oberäkneliga tillfälligheter se sin medborgerliga existens tillintetgjord. Man kan då ånyo börja se sig nödsakad att tillgripa det ingalunda önskvärda ansvaringssystemet, hvilket antagligen icke skulle ske utan att i någon mån ogynnsamt återverka på pressens karakter oeh hållning. . hvad som rörande nämnda kommit. Men i