det utom afseende. Han hänvisades i detta fall till prop kollen. Då i förenämnde poliskammarens beslut äfven uppgifvits, att de förment höga assuransvärdena vant en af antedningarne till undersökningens företagande, och hr Dufva samtidigt med underSökningen iåtit vid rådhusrätten i civil väg anStälla vittnesförhör om den fasta och lösa egendomens värde, dervid inspektoren Malmström Jemväl aflagt ed och vittnat, att trävirket till ett par kynsoler ej kunde skattas högre än till 75 öre, begärde hr Staaf att med räkning af den snickare som förfärdigat desamma, få styrka att trävirket till hvardera konsolen kostat 10 rdr, härmed antydande, att Malmströms trovärdighet kunde dragas i tvifvelsmå!. Hr Dufva anmärkte, att hr Staaff vid åtskilliga tillfällen på dylikt sätt attackerat hr Malmström, som sjelf nu tog ig anledning att utfara mot hr Staaffs advoatyr. . Med fredagens förhör justerades tisdagsprotokoltet, då timmermannen Jonsson gjorde det tilägg till sin berättelse, att någon eld ej varit upptänd under pannmuren vid det tillfälle då han släckte spånhögen; att arbetskarlen Johansson visserligen bodde i fabriken, men att han då befann sig i ett uthus på minst femtio alnars afstånd derifrån. Till stöd för sin anmärkning mot ht Malmströms trovärdighet begärde hr Staaff att få pigan Charlotta Forssberg hörd, hvilken berättade, att hon dagen efter branden på förmiddagen i Styckgjutarbacken sammanträffat med herrskapet Wesches piga, Christina Larsson, och hade de båda samspråkat om olyckshändelsen. Derunder hade Malmström tillkommit, samt angående eldsvådan till Forssberg yttrat, att då han väcktes af eldens sprakande och öppnade dörren till vindsförstugan, slogo lågor oeh 1ök. genast emot honom, så att han ej kunde se; han fick då under sitt trefvande fatt i en stol, som han sköt framför sig till fönstret, genom : hvilket han hängde sig ut. Då Forssberg der-. vid anmärkte, att han lätteligen kunnat bli innebränd, pekade han på sitt hår, visande att det blifvit svedt samt yttrade: ja det syns här.4 Forssberg hade då uttalat en förmodan, att elden möjligen kunnat vara anlagd, då Malmström skulle ha svarat något (hvad detta var, Hörde ej referenten). På polismästarens fråga om anledningen till denna Forssbergs förmodan, uppgaf hon det hon hört, att arbetsfolket på Essingen skulle varit uppretadt mot hr Wesche och mot honom fällt hotfulla ord. Hr Staaff syntes lägga vigt på pigan Forssbergs vittnesmål, dels derföre att Malmström, förut upppifvit, att då han kom ut i förstugan, syntes e den endast i trappan, dels derföre att han förut sagt, det han trodde. att håret blifvit svedt, då han bortlyftede en tjärpyts, som stod bakom byggnaden, hvaremot Malmströms yttrande till Forssberg tycktes antyda, att e!den redan spridt sig ända till hans kammardörr samt att hans hår skulle blifvit svedt under hans bemödande att rädda sigMalmström bestred att ha till Forssberg fällt något yttrande, som finge tydas derhän, att hans förut afgifna berättelse ej öfverensstämde med sanningen och vidhöll med afseende på sitt svedda hår, att han ej afvetat detta, förrän en liten flicka hos målaren Flack på morgonen och innan han ännu sammanträflat med Forssberg, gjort honom uppmärksam derpå. Till detta förhör hade hr Staaff låtit inkalla flera af de förut hörda personerna, Kalin, Öberg, Haglund och Hellstedt, för att vinna upplysning i hvarjehanda omständigheter, som han ansåg af vigt. Särskildt önskade han utreda åtskilliga förhållanden, hvarigenom han trodde sig knnna visa, att de personers ställning, som gjort hvarjehanda angifvelser hos hr Dulfva, icke varit 8ådan, att deras uppgifter bort föranleda till några åtgärders vidtagande. Hellstedt fick på hans begäran företräda och uppgaf att han hört Kalin och Oberg omtala, att de besökt hr Dufva uppe i Scandia. Då de der träffat hr W. före sig, skulle Kalin tagit till förevändning att han önskade få ett brandbref, hvarpå de nedgått, men åter uppgått till hr Dufva, sedan hr W. aflägsnat sig. De skulle då till hr Dufva yttrat sina misstankar samt uppmanat honom att anställa undersökning. Hvad anginge eldens utbrott, kunde han ej säga, hvad klockan varit, men då han utkommit, hade elden stått ut genom båda salsfönstren. Hr Dufva hemställde, om det kunde blifva föremål för öfverståthållareembetets undersökning, af hvilka anledningar bolaget Scandia funnit sig föranledt att anställa en närmare utredning af saken, och fann det aldra minst på sin plats att en tredje person i detta hänseende tilläts att uppträda och berätta det prat, han hört af tvenne andra. Häremot genmälde polismästaren, att han ansåg sig händla fullt opartiskt, då han äfven lät hr Staaff få sin önskan uppfylld i detta hänseende. alin förekallades härefter samt uppgaf på fråga, att han och Öberg varit upp i Scandia och frågatnärhr Wesche skulle få ut brandförsäkringssumman, hvarvid Kalin sport, om det ej skulle blifva någon undersökning. Någon uppmaning att verkställa en sådan hade han alldeles icke framställt till hr Dufva; lika litet som afsigten med besöket i Scandia varit att tala derom med hr Dufva. Hellstedt tillspordes på hr Staaffs begäran om icke Kalin och Öberg sagt, att de f Scandia skulle få 500 rdr, fom det lyckas. Kalin bestred, att han fällt de yttranden, som Hellstedt omförmält. Häremot stred Öbergs utsago, som uppgaf, att han och Kalin kommit öfverens om att gå upp till Scandiabolaget, sedan Johansson efter branden en natt vistats hos Oberg och der öppet yttrat sina misstankar mot hr Wesche. Hos Oberg hade denna afsigt motiverats dels af Johanssons förenämda beteende, och hr Wesches förbud för honom att rädda hvarjehanda kopparkärl samt annat ur askan, dels för att så fort som möjhgt få ut sin fordran, dels emedan han tyckte, att saken gick på allt för lösa fötter och slutligen deraf att hr Wesche var så elak mot folket, så att han, då han ej kunde klå dem, hotade att skjuta dem i benen med hagel. Hr Dufva yttrade nu att han ej gjorde någon hemlighet af att Öberg och Kalin varit uppe i Scandia och att den förre visat en fordran som han hade af hr Wesche samt sagt, att herrarne skola laga, att de få reda på Johansson. Icke en utan många gånger hade Wesches folk på samma sätt varit uppe och fordrat penningar af bolaget Scandia, till hvilket de uppgifvit sig blif vit hänvisade af hr Wesche sjelf. Hvad anginge den utlofvade belöningen af 500 rdr, hade mnägot sådant aldrig kommit i fråga. Kalin och Oberg förklarade, att något dylikt ej heller af dem bliivit yttradt till Hellstedt. Med anledning af denna episod, började nu, som ofta tillförene en dispyt mellan hrr Staaff och Dulva, som föranledde polismästaren att bedja vederbörande afhålla sig från dylika utfall i afsigt endast att ömsesidigt chikanera hvanandra. Arbetaren Harwnd upplyste i fråga om eldens utbrott, att klockan melian 10—11 på aftonen hade han och öfriga arbetare i fabriken gått och laggt sig. I samma säng hade han och en annan legat. Haglund hade sofvit en stund, och 1å han vaknade gick han upp för att dricka. Hans sängkamrat hade då äfven begärt att tå litet med. Då han nu skulle lägga sig, märkte han en tredje person som låg snarkande i sängen, hvarpå han yttrade till kamraten : tha vi Alera här, hvartill denne svarade: ja, Johansson har kommit hit.4 Johansson var nemligen ;) tilistädes, då de andra lade sig. Haglund hade nu laggt sig och åter somnat samt ej vaknat förr i