Carla-Vagnuen. (Den 28 Januari 1863.) Öppna vi vårt rikes häfder Hvarje svensk sig känner stolt och fri; Uti lysande bedrifter Går en Carl-vagn fram, med hjeltar i. Skyn sig delar. Ser du: ögat Möts af herrliga gestalter der, Hjeltarne i nordisk saga; — Slår ej hjertat? Carlarne det är! — Hvilken tafla! Der står han, som kraftig I sin stränghet, sitt beslut, sin tro Körde sista jesuiten Ur vårt land. Du mins väl Stångebro. Hydrahöfdade partier Kämpade ännu med trots och hot, Bister Carl dock hydran fäller Med ett enda hugg till tronens fot. Ater der den Carl jag skådar, Som förhånad i sitt rikes namn Slog — som åskan — oförväntad Ned vid portarne till Köpenhamn. Danmark röck oss jemt i rocken, — Samme Carl dess sista välde bröt; Skånes slätter, Blekings lunder Till vårt varma, svenska bröst han slöt. Med hvad allvar och hvad vishet Ordnar nästa Carl med säker hand Ett af snikenheten plundradt, Ftt af maktbegäret trampadt land! Samme Carl och samma vishet Trygghet ge åt våra landamär; Kringom fredens altar ställer Han på vakt en verkligt ordnad här. Hvad är det mitt öga fängslar, Som ett epos utaf under, hvad? Ega också Sverges häfder Sin Achilles och sin Iliad? — Det är tolfte Carl, som strider Helt allena mot en häpnad verld; Från hans dagar verlcen minnes Också glansen af vårt svenska svärd.