LÄNDSUR IS-NYHELILR Carlskrona d. 20 Jan. Valtenledningen från Lyckeby å har nu så nära nått sin fullbordan, att friskt vatteen ständigt finnes att tillgå från de smånätta och prydliga tilibringare af jern, som här och der posta vid gathörnen. Helsingborg. Björnar i Skåne. I ÖresundsPosten läses; Vi mena härmed icke tvåfota björnar, som vi tyvärr för närvarande äfven här hafva i tillräcklig mängd, icke heller den gamle vilde skogsbjörnen, som håller sig i Wermlands och nordliga rikets liga urskogar, utan då man talar om verkliga björnar i Skåne, så kan dermed icke menas andra än dresserade björnar, som här och der kringledas oeh visas för penningar af tyska djurförare. En dylik förare kom med sin björn till krogen Svensborg vid Haslebro, der han jemte björnen ingick iskänkstugan. Då han nu på begäran erböll och to sig en sup och björnen härvid liksom vredgad lät förnimma sitt brummande läte, så svarade föraren på värdens förfrågan om orsaken till detta beteende, att det förtröt björnen att hans herre tog sig en sup, utan att han sjelf fick någon. Kan björnen dricka bränvin? frågade värden. Djurföraren försäkrade, att han med ni höll till godo om han fick sig en klunk, hvarvid värden i hast fyllde ett ölglas till brädden med bränvin och önskade att det måtte gifvas åt björnen. Denne, som härom underrättades af sin herre, gjorde i glädjen de artigaste dan sar och bugningar; hvarefter han framgick på bakbenen tll bordet, tog glaset mellan framfötterna, tömde det i ett enda andedrag och satte det uppech nedvändt ånyo på bordet samt tackade värden på dgt artigaste sätt. Och då föraren derefter tog sig en tuss tobak utan att bjuda björnen Jät denne ånyo förnimma ett brummande missnöje. Men sedan värden erhållit kunskap om att björnen äfven brukade tobak, så räckte han honom en hel tobaksrull, menande att han deraf skulle taga sig en buss, men björnen lade hela rullen vid tanden på en gång. Sedermera gafs björnen ändå ett dylikt glas bränvin, som han förtärde på lika sätt, men blef dervid så upprymd och animerad att han slutligen började visa symptomer till vildsinthet hvarföre föraren måste spänna handklofvar på framtassarna och ieda honom ut i en lada, der han låg och dängde klofvarna med sådan kraft i väggen att man nästan trodde att han skulle slå huset omkull, till dess att han slutligen insomnade med sin hatt och blef omsider qvitt ruset. Man ser häraf att menniskan kan lära djuren sma vanor och olater. En mindre artig björn såg man vid samma tid i Maglasäte af Höörs socken. Föraren band björnen mycket väl vid en på marken liggande stark ekstock samt gick sjelf till ett hus, beläget något derifrån, för att köpa mat. Björnen låg en stund och funderade, men slutligen reste han sig upp och tog ekstocken mellan framfötterna samt bar och lade honom på tvären framför ingången till huset, der han icke tillät någon hvarken att gå ut eller in. Då föraren utkom och såg björnens bragd blef han mäkta förbittrad, och nalle fick på pelsen samt nödgades att återbära stocken 11 dess föria ställe. Och då tvenne af förarens kamra:er kommo med häsiar och åkdon för att transportes2 Sig jemte björnen till Hörby, så satte de sig på viräder främst i vagnen samt kommenderade björnen att hoppa upp i vagnens bakre del. Men i stället ptt åtlyda detta tog björnen med kraft i vagnen och kastade densamma i ett ögoablick öfver ända, så att menniskorna flögo långt bortat backen och hästarna skenade i förskräckelsen öfver en sådan ötverman. Dessa hejdades dock snart, ehuru det var svårt att styra dem vid åsynen af björnen, men nu mäste nalle vackert stiga i vagnen först och fed Sammandrag af de huvwudsakligasto varug