Article Image
born, hvilkas fällning och återväxt är, som man vet, periodisk. Ett tredje bidrag är iden ledning man af djurens benknotor eri håller till bestämmande af individets ålder I (om det t. ex. är benet af en unge i stäl;let för ett fullvuxet djur), då man åter har årstiden angifven genom den af naturen beistämda tiden för olika djurs parning och Tyoglets födsel. Steenstrup försmår icke ens jet specielt studera de iostronhögarne funna 1 djurtänder, för att sålunda af tandbrottet locka fram några nya data till besvarande af den icke ovigtiga kulturfråga han sjelf i uppställt för sig. kn annan fråga, som Steenstrup gör sig, jär om detta urfolk haft tama djur. För , ögonblicket kan han icke besvara den vi;dare än att hunden ganska bestämdt varit , hos dessa ur-invånare ett husdjur. Vid första ögonkastet förefaller det gränsande till hexeri, att detta skulle kunna på vetenskaplig väg bevisas efter några qvarblifna gamla ben i en ostronhög, men för hr Steenstrup är detta icke större underverk än det är för ,alkemisten att finna värdet på ett kombine,radt obekant. Ilela hans förfaringssä!t är i här i allrahögsta grad ingeniöst och qvickt. ; Han har till en början, vid närmare examialion af de i ostronhögarne funna otaliga i skeletter, gjort den observationen, att medan de egentliga märgbenen, såsom vi redan I nämnt, tydligen blitvit af ur-folket nätt öpp. nade eller itukl.fna för det läckra innehålslets skull och alltid finnas qvar i sina :tvenne hälfter, är det deremot vissa andra , ben (just de, hvilka ega mindre hårda väggar), hvilka totalt saknas i hvarenda af de hittills genomletade högarne. Detta, har , Steenstrup sagt sig, kan omöjligt vara tillfälligt. Menniskan står utan tvifvel skuldfri vid detta fanatiska utrotningsraseri mot (vissa knotor och ben, ty hvarför förstöra da dessa, då alla de andra lemnats qvar? Ett rofdjur måste då hafva gjort detta; och, i märkvärdigt! Steenstrup har i sammanhang med denna etterforskning liksom fallit rakt in i den sällsamma upptäckten, att rofdju;ren verkligen, när de hafva valet fritt, systemaliskt förtära blott vissa knotor, och precist af det mjukare slaget, som här :fattas! (Härom har han meddelat många I särskilda ytterst förvånandeiakttagelser, dem i vi måste förbigå.) Nåväl, ett rofdjur, men , hvilket i närvarande fall? Detta blet att, om I möjligt, efterse på de märken efter tänder, ;hvilka ännu äro synliga å de ben, från hvilka de försvunna knotorna blifvit gnagda i bort, och Steenstrup har då funnit, att dessa I spår icke voro efter t. ex. en vargs eller annat ogästvänligt rofdjurs tänder, men gau Iska bestämdt efter just en hunds. Men en i kringstrykande vild hund, lätt bortjagad, skulle svårligen haft tillfälle att på detta sält ur hvarje dags sopor åt sig utvälja dessa ;speciella knotor efter sin hundiska smak och käft (ty det förekommer intet exempel på att af dessa ifrågavarande knotor det allraminsta skonats); det måste då bafva I varit en fämjd hund (till sällskap, vakt, jagt) som vid menniskans måltider varit tillbands för att erhålla sin del i det som hus onden ratade, då han för sig sjelf behöll endast de -märgfyllda benen. Se der till hvilka öfverraskande resultater man kommer genom att låia den ena vetenskapen hjelpa den andra till rätta, och hurusom man börjar med några gamla bortkastade ostronskal för att sluta med en historia om en förhistorisk tid! Forntiden har öfverallt med stor flit dolt sig i det nästan ogenomträngliga, och den har efter bästa förmåga tillintetgjort spåren efter sig, för att få vara i fred för kommande tiders nyfikenhet; men menniskoanden är dock mäktigare och hittar slutligen reda äfven i dessa mörker, liksom i naturens hemligheter. Gif snillet endast en tegelsten med några streck på, och det konstruerar Assyriens fornhäfder; gif det blott några högar af ostronskal, och det ställer Nordens äldsta kultur lifslefvande fram i ljuset! Orv. Odd.

24 januari 1863, sida 4

Thumbnail