i nats (bortkastats, borttappats) i affullsi samlingarne, alldeles icke varit vapen (hvad .j Worsaae förutsatt), utan simpla verktyg och , i nödvändighetsartiklar för invånarnes huslif .joen fredliga sysselsättningar, hvaremot kum-flens flintsaker varit för det mesta till och imed utsökta vapen, och han motiverar det I sista ganska sinnrikt genom den anmärkninigen, att bruket här i norden att låta de , i döda föra med sig i grafven sina vapen sä.tkerligen redan sträcker sig ned till de allira äldsta tider (långt före sagoperioden), , och att detta stod i sammanhang med äffven den äldsta racens dunkla aningar? Å (Steenstrup antager alltså att stenålderns i folk verligen egde sådana) om ett lif efter Idetta och — dess naiva föreställning om Jen fortsättning i detta andra lif af jordlifI vets gamla vanor, striden och jagten. Steenstrup går ett steg vidare och besvarar sjelf iden frågan, som Worsaae förutsättes kunna. jgenast komma fram med: tll hvad hafva i då dessa ostronhögarnes flintor varit begaginade, så framt de ej brukats som vapen, utan i endast till det ?dagliga lifvets fredliga Byö selsättningar4? hafva de ej varit begagnade Htill vapen mot en fiende, hafva de ej Teller. igerna kunnat begagnas till jagt, men i sådant fall till hvad annat ändamäl? Till fiske svai rar Steenstrup. Det är icke annat än helt! simpla don, som varit använda tillatt sänka j och hålla på djupet de nät, hvarmed inbyggarne fiskade upp alla dessa otaliga ostron, falla dessa andra musslor samt dessa många tslags fiskar, hvaraf man likaledes funnit j ttalrika och fullt bestämbara lemningar i; kjökkenmöddingarne. Och Steenstrup har i tili yttermera bevis för denna sin sats anställt; en noggrann jemförelse meilan ostronhögar: nes flintredskaper och liknande notsänken, som grönländarne begagna än i denna dag; resultatet deraf är ons kligen öfverraskande. Att nu dessa ostronfiskare verkligen tillhört samma stam, som kummelbyggarne, och egt densamma kultur, detta finner Steenstrup ovedersägligt bevisadt af sjelfva ostroni högarnes innehåll, så snart man närmare undersöker det i dess olika beståndsdelar och tager behörigt hänsyn till hvad i dessa; högar anträffats utom flintredskapen. Jemte; skelettfragmenterna af särskilda fiskslag samt! de olika mussleskalen finrer man nemligen der benknotor af en hel mängd djur, såsom kronhjortar, rådjur, vildsvin, bätver, skäl-! hund, uroxe, hund, räf, mård, varg,lodjur, till och med björn, samt allehanda större fåglar. Dels har det nu vid en noggrann undersökning af dessa ben blifvit tydligt att menniskohand arbetat på åtskilliga at dem med något skarpt verktyg, för att deraf bilda ett eller annat nyttigt eller mera prydligt ting, och Steenstrup antager det för omöjligt att man till detta slags bearbetning kunnat nöja sig med så ytterst ofullständiga flintinstrumenter, som de i ostronhögarne befintliga (äfven förutsatt att dessa icke, säsom redan af Steenstrup är antaget, varit uteslutande begagnade till ett helt annat ändamål); dels bevisa dessa många djurben, deribland till och med ben af så re-: spektabla vilddjursslag som björnen, att de menniskor, som lemnat ifrågavarande säll-; samma kjökkenmöddinger? efter sig, ej blo.t varit passionerade ostronätare, utan äfven oförskräckta jägare, och det är uppenbart att till jagt på vilda djur hafva dylika, simpla flintvapen (om det varit vapen) omöjligt kunnat förslå. De hafva på sin höjd kunnat : tjena till den vidalättare förrättning att klyfva ett mergben, och i sjelfva verket finner man att alla detta slags ben utan undantag, uppenbart för den läckra mergens skull, äro mycket skickligt klufna på längden. Alltså, säger Steenstrup, hafva dessa fiskare och ostronätare måst ega till sin rådighet precist desamma bättre arbetade redskaper (fastän . äfven dessa af flinta), hvilka anträffas i stenkumlen, de hafva behöft dem redan för sin husslöjd, de hafva än mera behöft dem för jagten, som synes för dem hafva vari ett med fiskeriet afvexlande yrke. Men t hafva satt mera värde på dessa sina bät stenvapen och stenredskaper, än att kasta dem efter sig i skräphoparne; att de kostade på ett och annat deraf åt sina döde, : det är en helt annan sak, som åter sammanbänger med den religiösa sidan af deras kultur. I Allt detta är hos Steenstrup framstäldt och : utveckladt med en hög grad at öfvertygande bevisningskraft, ochi vissa detaljer, som vi här helt och hållet måste förbigå, med en i beundransvärd skarpsinnighet och en genom4 trängande observationsförmäga. Vi känna , för väl professor Worsaae, såsom å sin sida en lika oförskräckt polemiker, som grundlig forskare, för alt tro att han härmed skulle finna sig tillfreds eller tvungen att retirera, och sjelfva kampen om de ?två stenåldrarne? torde alltså komma att räcka en stund ännu, ehuru vi medgifrva att det förefaller oss för ögonblicket som hade hr c Steenstrup fått ett öfvertag, mot hvilket det är svårt att med fördel brottas. Men, såcom vi ofvanför yttrat, hela denna affär är. relatift underordnad, åtminstone ligga de resultater, som en gång kunna framgå af; denna frågas definitiva atgörande, posito till s 1 4 hr Worsaaes fördel, ännu skäligen ifjerran, hvaremot de undersökningar, frågan fram-), kallat från Steenstrups sida, onekligen tyc-t kas redan snart skola föra till resultater af) mycket intresse. Prof. Steenstrup framka-!, star, efter allt hvad han sålunda anfört och 1 belyst, t. ex. den frågan, huruv da detta urt folk, som, efter ostronhögarnes innehåll attl; döma, visat sig hafva varit särdeles långts kommet i. fiskeri och jagt, haft fasta bostä-3 der eller åtminstone, likt lapparne, vissa ti-jp der af året kommit tillbaka till samma Orjr ter; han vill ännu ej yttra sig afgörande st härom, dock tror han alt man vid en fort j3) salt noggrann undersökning af de i ostroniy bögarne förefunna benen och knotorna bör s: kunna komma till visshet d-rom. HansiT metod till uppnåendet af detta resultat ärs högst genialisk. Hen har t. ex. observerat, rfr att bland de i högarne talrikast förekom-s! mande ben är sångsvanens; men denna få-IN sel fianes ej vid de danska kusterna, utom ic Navemher Mare: alltåå nå den åratiden I f