lära närmare känna dessa nordens första inbyggare, sådana de gingo och lefde här för åtskilliga tusen år sedan, förrän någon historia i norden fanns, förrän historien utom norden tog kännedom om dem, förrän runan var uppfunnen och förrän någon sagomästare öppnat sin mun, Medlen till uppnående af denna märkvärdiga bekanskap, hvilka äro de? Nästan inga. Några gamla flintstycken. En förtviflad fattigdom! Och. dock hafva arkeologerna icke förlorat mo-; det; tvärtom, de hafva med beundransvärd. uthållighet bearbetat det lilla, som fanns, gått oupphörligt vidare och vidare och slutat med att prestera diverse små underverk. Det är på samma sätt det menskliga snillet upptäckt kilskriften och hieroglyferna, utan att ega på förhand den ringaste ledning derför, och lyckats att studera him!akroppar, belägna milliontals mil ifrån vårt öga. Vi hafva sagdt det, man hade en hop gamla flintbitar att börja med. Det var qvarlemningar af våra förfäders vapen och husgeråd; man satte sig att undersöka dem närmare och man loskade efterhand icke så 1å hemligheter ut ur dessa otympliga stumma skärfvor. Dock tycktes man ett ögonblick icke skola kunna komma synnerligt längre, då plötsligen, för något öfver 10 år sedan, arkeologernas uppmärksmhet blef fästad på ett nytt moment, hitt;:Is alldeles förbisedt. Det var Worsaae, hvilken först såg äfven detta, som alla andra förut gått förbi och ingen sett. Här och de, på Jyllands kuster (man har sedan fur nit analogier äfven annorstädes här i norlen), ligga större och mindre, stundom Olantliga, massor af ostronskal, liksom uppBköljda af vattnet och, det måste medgifvas, utan den ringaste vetenskapliga fysionomi. Också bade man dittills helt ogeneradt antagit, att detta verkligen intet annat var, än ett infall af hafvet, liksom t. ex. alluvialjorden på bohuslänska kusterna. Men Worsaae, som-har ett egendomligt organiseradt cga för det blott skenbart obetydliga, hade så länge gått och tittat på dessa ostronskal, tills han en vacker dag år 1850 företog sig att rota litet upp i en at dessa snäckhögar. Man kan tänka sig hans öfverraskning, sägom så gerna hans vällust, då hans forskning belönades med ett ganska rikt fynd af diverse redskaper utaf flinta och ben, tillika med söndersplittrade benknotor, träkol, skärfvor af lerkärl. Det var endast en ganska naturlig slutledning, och Worsaae gjorde de straxt, att dessa ostronhögar alltså måste vara helt annat än uppsköljningar af hafvet, att de måste vara artificiella och i sjelfva verket utgöra rester af de måltider traktens äldsta kustinvånare eller nomader å dessa ställen under någon längre tid bruat hålla, med andra ord, att man här hade för sig en mångtusenårig skräphög, sophög, en kjökkenmödding?, hvad engelsmannen kallar en Srefuse-heap. Från denna kuriösa upptäckt daterar sig en helt ny vändpunktj i den nordiska arseologien. Zoologen Steenstrup, som äfvenledes redan länge hyct tvifvelsmål om riktigheten af den vanliga förklaringen utaf dessa ostronhögar, skyndade att vidare bearbeta Worsaaes upptäckt, och en hel hop af de sällsamma skräpsamlingarne blefvo derefter med icke mindre ifver, än den hvarmed en parisisk chiffonnier undersöker sin sophög, genomletade och genomstuderade af en särskild komit (en Sskräpkomitet, om ni så vill, men af allt annat än skräpfolk), bestående af antiqvarien professor Weorsaae, rofeesor Jap. Steenstrup, den utmärkte zooogen, samt dessutom den vidtberömde geologen Forchhammer. Öfverallt fann man i dessa högar en mängd qvarlefvor af samma slag som i den första af Worsaae undersökta och allt mer och mer befästades den mening, att man här hade för sig en betydelsefull lemning efter våra äldsta förfäders vandringar genom dessa nejder. 9Sednare har man, som redan antydt, funnit liknande kj kkenmöddingart äfven på kusterna af Fyen och Sälland, till och med uppe på Kullaberg i Skåne. Bland alla de mer och mindre besynnerliga saker, som efterhand upptäckts i dessa ostironhögar, har hittills icke funnits spår af metall, och det tyckes också kunna betraktas som axiomatiskt, att dessa samlin; ar förskrifva sig från en mycket aflägsen tid, en tid till och med mycket äldre än man hittills antagit för nordens bebyggande, och för alt uttrycka 033 arkeologiskt, från Stenålderns dagar. För öfrigt upptäckte man snart, att de 1 ostronhögarne funna fintredskap voro, äfven vid jemförand:t med de flintsaker, som vanligen anträffas i stenålderns mera kända monumenter, jättestugorna och stenkumlen, af en påfallande primitiv och rå form, och Worsaae fick derför den iden, att man möjligen här hade för sig en anvisning till att dela äfven stenåldern itvenne ärskilda epoker, liksom det tyckes vara afgjordt, att det i jernoch bronsåldrarne funnits särskilda stadier och öfvergångar. Han framsatte denna sin mening, om vi icke miss tager oss, allra först i en memoir i danska Videnskabernes Selskabs? Handlingar år 1859; han utvecklade den yt erligare i en ny afhandling (s. st.) 1861. Och det är här vi komma till det ofvan antydda lärda enviget mellan honom och Steenstrup, och med detsamma till ett lysande prof på hvad ve tenska, lig kritik vill säga. Närmare besedt, torde stridens egentliga betydelse, åtminstone tills vidare, ligga just deri, att d n framkallat denna kritik. Steenstrup och Worsaae hade hela tiden arbetat troget tillsammans, så länge det blott var fråga om den närmare undersökningen af kjökkenmöddingens? innehåll; men så fort den sednare, 1859, framkom med sin af dessa upptäckter föranledda hypotes om tvenne afdelningar af stenåldern, ställde Steenstrup sig med mycken bestämdhet emot honom. I ett par memoirer (i SVidenskabernes Selskabst Handlingar 1859 och 1861) vörjade han en skarp opposition mot denna sTvedelingt, och, sedan Worsaae besvarat anfallet i sin ofvannämnda sednare afhandling, har Steenstrup sednast förnyat striden i en skrift, utgifven som program Cr ÖR ss ör No AA AH HM Mm mm FAM IM AH IN NA OM mA RASA OGS