INTET NAMN) WILKIE COLLINS. Han var djupt rörd af den varma uppriktighet, hvarmed hon vädjade till honom. Ni skall berätta den, sade han. Nihar rätt och jag hade orätt.? Han gjorde ett Etet up schåll och eftersinnade. Vore det kanske lättare för er att skrifva än att berätta den, frågade han med utsökt grannlagenhet för henne. Hon omfattade ifrigt detta förslag. Mycket lättare?, svarade hon. Jag kan vara säker på mig sjelf, jag kan vara säker på att ej dölja någonting för er om jag akrifver. Skrif å er sida icke till mig, tillade hon plötsligt, då hon med en qvinnas instinktlika snabbhet i uppfattning insåg faran af alt belt och hället afstå från sitt personliga inflytande öfver honom. Vänta, till dess vi träffas, och säg mig med er egen mun hvad ni tänker.? Hvar skall jag säga det?? ?Här?, svarade hon ifrigt. Här, hvarest ni fann mig hjelplos; här, hvarest ni återfört mig till lifvet och der jag först lärde känna er. Jag kan bära de hårdaste ord ni kan komma att säga mig, om ni biott vi! uttala dem i detta rum. Det är möjligt att jag blir borta längre än en månad; en minsd är nog och mer ön nog. Om jag kommer tillbaka ...? Hon hejdade sig med förvirring. Jag tänker på mig, dåjig borde tänka på er, återtog hon. Ni har edra sysselsättningar och edra vän. a Vill ni bestämma för oss, vill ni sig huu dt skall bli?? f) Be A. b. per 154, 155, 157—159. 161 -146, 168--175, 177, 179, 181—184, 186, 5 189, 191194. 196212, 214—216, 218, 220, 222, 225, 2V6, 228, 232—234, 239—241, 215, AT, 249, 251—254, 258, 261-—271, 274, 275, 271, 280-282 266, 287, 289, 290, 293, 295 (B) 298, 300, 302 och 303 år 1862; samt år 1863: nr 2, 3, 5, 6 och 10—17.