nnan jernvägslinie ha vi sett adel, borare och bönder, ja, till och med pre: ter — etiam tu, Brute! — med en ädel ifian kappas om att begära större anslag. vad gäller nöden? Hvad är det för vig. ga intressen, som här stå på spel och som räfva ett så skyndsamt tillmöteskommande ån statens sida? Hvad är vigtigare för venska folket, gen att några bruksch herre årdar sättas i förbindelse med årt kommnnikatioussystem, eller att detmma direkt förenas med brödralandets? r gäller det tvenne folks gemensamma delar, der några privata personers; men de förra ingen blick, intet hjerta — för e gednare idel välvilja. Man har väl sagt, tt den här påpekade banan skulle ansengt öka inkomsterna för den vestra stam anan; men den svenska staten bygger icke rovägar på spekulatic en har högre in:essen att befrämja och deita intresse är är unionens befästande. Huru långt komer man nu med det anslag som begärts ;r denea bana? Vid 1866 års slut ha vi yggt ungefär en fjerdedel af den 4 foil inga banan, så att, skall byggandet fortgå Å samma svarsamma sätt, vi först efter 12 rs förlopp ha denna färdig. Under tolf rs tid komma vi således att fortfarande ndra norrmännen från att färdigbygga sin ig. Med flit begagnas uttrycket ?hindra?. 7 det är att märka, att vi i denna sak icke lott icke gått norrmännen tillmötes, utan, medan slutet af linien Kristiania— Arvika belägen på svensk jord, äro norrmännen ;rhindrade att, om de ock hade aldrig så god id och lust dertill, gifva sin väg den fullndniog, utan hvilken den förlorar mycket f sin vigt och nytta för landet. Anslå vi eremot tillräckliga medel till ett skyndumt fullbordande af omnämnde jernväg, cola vi icke blott se våra egna bästa inessen till godo, utan vi skola ock derienom förbinda oss ett helt folk, hvilket, 3 det står i ständig beröring med vårt set, har så många tillfällen att gifva oss of af sin erkänsla. Invånare i Vestra Wermland.