-—zm00 INTET NAMN). Ar WILKIE COLLINS, Kan det väl vara möjligt?? Doktorn gjorde åter ett tecken åt Kirke: Han förstod det och steg genast upp. Den ögonblickliga förändrivgen i hans ansigte och sätt hade försvunvit.. Han var inonrsig belåten med att -han lyckligt bevarat sin hemlighet, och kännmande sig lättad af denna öfvertygelse hade ban äter blivit sig sjelf. Farväl tills i moörgon?, sade han och lemnade rummet. Farväl?, svarade hon sakta, utan att se på honom. Doktorn tog den stol, som Kirke lemnat och fattade hennes puls. Alldeles som jag befarade, anmärkte han, en half gång för hastig.? . Hon ryckle häftigt bort sin hand. ?Lå! bli det der, sade hon och makade sig undan. Var god-ech rör mig icke. Doktor Merrick afstod godmodigtsin plats åt sköterskan. Jag kommer äter om en balftimme?, hviskages han; bär henne tillbaka i sängen igen. Låt henne ej få tala. Visa henne gravyrerna i lidgingena och båll henne lugn på det sättet.? När doktorn återkom, rapporterade sköter skan att tidningen ej hade behöfts. Patientens uppförande hade vorit exemplariskt. Hon hade: icke alls varit orolig och hade-ej talat ett enda ord. Dagarne förflöto och tiden blef alltlängre och längre, så att doktorn tillät henne före Se A.B. n:r 154, 155, 157-159, 181—146. 168-—175, 177, 179, 181-—184, 186, 188, 159, 4214-194, 196—212, 214—216, 218, 220, 222 25, 226, 228, 232—234, 239—241, 245, 247. 249, 201—254, 258, W1—271, 2714, VIS, 277 280-282 286, 287, 289, 290, 293, 295 (B) 298 RN 300, 302 och 303 år 1862; samt år 1863: n:r 2 ONE 5, 6 och 101 5. VE