Hvart ska di föra henne? hörde han en qvinna fråga straxt bredvid sig. Till lasarettet, om di vill ta emot henne der4, ljöd svaret. Annars till arbetshuset, förstås. Detta rysliga svaråtergaf honom hans besinning. Han banade sig hastigt väg gevom folkhopen och gick in i huset. Misslörståndet rörande vagnarne hade nu ändtligen blifvit uiredt och den ena hade farit bort. Just då han steg öfver tröskeln var husfolket på väg alt föra bort henne. Den hyrkusken, som stannat qvar, stod på den ena sidan af stolen och gvinnan, som ordvexlat med honom, på den andra sidan. De skulle upplyfta henne i samma stund som Kirkes starka gestalt stängde vägen för dem genom porten. ilvad ämna pi göra med detta fruntimmer? frågade ban. Kusken såg upp och ett oförekämdt svar lästes i hans ögon, innan det hade hunnit öfver hans läppar. Men qvinnan, som var mera snabbtänkt än han, såg uttrycket af ålerhållen sinnesrörelse i Kirkes ansigte och släppte i eemma ögonblick åter stolen. tKäinner ni henne, sir?? frågade hon ifigt. Är ni kenske en al hennts närmere vänner? tJa, sade Kirke utan tvekan. Det är icke mitt fel, sir?, ursäktade sig den förra, under det hon förläget skyggade tillbaka för den blick han fäste på henne. Jag skulle gerna hafva väntat tills hennes anhöriga hade tagit vård om henne — ja, det ville jag i sanning hafva gjort! Kirke svarade intet. Han vände sig åt andra sidan och talade med kusken. Gå ut, sade han, och tillslut porten efter er; jag skall genast skicka ut er betalning. Från hvilket rum i detta hus !ät