Porten till huset stod öppen, och idet han skulle gå förbi kastade han utan svårighet en blick inåt förstugan, öfver de kringståendes hufvuden. Den åsyn som der visade sig för honom borde af medlidarde hafva varit dold för ide nyikna blickarne från gatan. Ian säg ven trasigtyoch illa klädd tjenstflicka med skrämd uppsyn stå bredvid en gammal ländstol, fom var ställd midt i förslugan, hälla qvar en qvinna på stolen, som var alltför svag och kraftlös för att kunna sitta uten stöd -en avinna, synbarligen i det sista föra af någon svår sjukdom, hvilken skulle föras bort derifrän, så fort grälet ute på galan var slut. Hennes hufvud hade sjunI kit ned emot bröstet, då han först fick se henne, och en gammal schal som var veck: lad omkring lLlufvudet hade fallit fromåt, så att öfra delen af ansigtet ej kunde ses. Innan hen åter hann se bort, hade tjenstfickan, som stod bredvid henne, upplyft hennes hutvud och satt schalen tillrätta. Detta ögonbli ck afslöjade qvinnans ansigte för honom, innan hennes hufvud ånyo sjönk ned. Och det ögonblicket ätersåg ban den qvinna, hvars sköna ansigte med underbar makt hade föstat sig i hans minne, hvars bild tydlig och lefvande hade stått för hans inre blick för knay pt fem minuter sedan. Den hbättiga sinnesskakningen af detta återseende, åsynen af detia ansigte och af den smärtsamma förärd:ingen deri gjorde honom stum och ur stånd till att röra sig. Den fasta sinnesvärvaro i alla faror och svårigheter, som för henom hede blifvit en vana, svek honom nu för första gängen. Den usla gatan, den smutsiga pöbeln vid porten — allt blef oredigt för hans ögon. Han vacklade några steg baklänges och höll sig fast i staketet kring huset midt emot.