med otrolig svårighet sökte passa in ne keln på yttre sidan, Slutligen lyckades han stänga dörren, och ett läte, ej olikt en djup grymtning, gaf tillkänna huru nöjd han var deråt. Se sä, nu är hon der i säkert förvar! hörde Magdalen honom säga, och med bedröfvad röst tillägga: SAldrig har jag kastat mina ögon på en dejligare flicka. Ah, det är skada, riktigt etor skada ! De sista orden dogo bort på långt håll, och hon var lemnad ensam i sitt rum. Hällande gig fast vid ledstången gick gamle Mazey utför trappan och ned i andra våningens korridor, der alltid en nattlampa brann. Han ställde sina steg fram till sin vanliga bädd för nätterna, stödde -eig emot muren midt emot och betraktade den noga. Ju längre han beskådade sin enkla bädd, desto mindre syntes han vara tillfreds. Han skakade med en betänklig min på hufvudet, upptog från fickan. på sin öfverrock ett par gamla, lappade toffior och granskade dem med uttryck af mäkta stor oro. tHin vet från hvilket streck af kompassen det blåser i natt, mumlade ban för sig sjelf. CMitt sinne är svårligen förvirradt — jaha, det är just saken — rnitt sinne är svärligen förvirradt. De gamla Iappade tofilorna befunnos stå i nära samband med den gamle sjömannens sinnesoro. Tofflorna tillhörde amiralen, som visade sin smak för besynnerliga nycker, äfven deruti att kan fråämför några andra föredrog detta par och fortfor alt nyttja dem långt sedan de voro utslitna. I god tid på eftermiddagen hade gubben Mazey burit dessa tofflor till skoflickaren i byn, för att med detsamma få dem lagade, till dess att hans herre följande morgon frågade efter dem. Han satt och följde deras lagning med uppmärksamma blickar, tills de med gyälleng inbrott voro fulländade; skoflickaren